Mina fina. Min underbara familj. En gång på 27 dagar har vi fått vara tillsammans. EN GÅNG. Saknaden är mer än enorm och jag mår så dåligt över att behöva skapa denna saknaden hos mina barn :( Wilgot tar väldigt hårt på detta. Han frågar ständigt när jag ska komma hem och varför jag måste vara på sjukhuset.
Det gör ont. Jävligt ont. Finns inga ord som kan beskriva denna resa vi behövt göra. Ett rent helvete både psykiskt och fysiskt.
Att gå igenom något sånt här med en svår depression har vart allt annat än lätt. Det enda som fungerat är att stänga av alla känslor. Att bara vara utan att behöva känna efter. Men så kommer dagar så allt svämmar över. Allt man förträngt. Dom dagarna vill jag helst glömma. Aldrig minnas.
Idag är det tufft. Förbannat tufft.
S, om du läser detta. Tack, tack för att du finns. Du är min hjälte, min stjärna och föralltid min. Älskar dig och jag vet barnen har det bäst med dig. ♡ Krama om barnen från mig och säg att mamma saknar dom.
:'( Stor kram!!