Igår när vi skulle gå hem från bvc så fick Wilgot årets värsta trotsattack. Tror det var i början av 2011 som han fick det sist men den gången var inte alls lika extrem som denna gång. Det började med att ungen inte ville gå hem. Sen bröt helvetet lös. Han la sig på golvet och skrek, sparkade, grät, slingrade sig, gjorde sig själv illa osv. Ja ni vet hur trotsen är. Jag kände verkligen inte igen min son, hans blick var så läskig att se, han var inte där. Det var ett barn full av vrede och hat. Han kollade djupt in i mina ögon för en sekund och han var verkligen inte där. Tog tillslut ungen under armen och gick ut ifrån bvc. Trotsen fortsatte och jäklar vad stark ungen är. Att försöka bära honom var bara att glömma, han slingrade sig ut. Där låg han på golvet igen och hans skrik ekade i hela korridoren. Tack ock lov hände något och han lugnade ner sig från den ena sekunden till den andra.
Trots kan jag ta, det är inge prolem med det. Det hör till. Värre med folket som glor.
Det är så himla roligt med människor som ätit glosoppa vid såna här tillfällen. Folk glodde med stora stora ögon. VA TUSAN HAR NI ALDRIG SETT EN TROTSIG 2ÅRING FÖRUT ELLER? Kolla åt ett annat håll, du gör inet saken bättre. Visst att man vänder sig om och tittar om man hör en unge full av vrede men det räcker så, man behöver faktiskt inte fortsätta. När Wilgot slutat skrika så kommer det fram en gubbe och säger ”oj här har vi en ledsen kille, jag hörde er i korridoren. Inte ska du skrika så mycket heller, så gör inte en duktig pojke”. Tack för påminnelsen, tack för dina passande ord. Tack! Åt skogen med dig.
Varför Wilgot fick detta trotsanfall har jag ingen aning om. Tycker det är så jobbigt när man inte känner igen sitt egna barn. Han är trotsig men detta har bara hänt 1 gång tidigare och inte alls så här. Han var helt helt slut efteråt, han ville inte ens leka när vi kom hem. Stackarn ♥ Inte så konstigt så mycket kraft som faktiskt gick åt under dessa 30 minuter. Men efter lite mys i soffan så var han på spång igen :)
Usch och fy för trots!
Men framförallt- USCH och FY för människor som står där med sina stora blå och inte slutar glo.
Har ni fått uppleva RIKTIG trots än?
Fast man kan ju faktiskt, på sätt och vis, förstå att folk tittar. Det är ju svårt att låta bli när någon gallskriker. Men det blir ju inte mer kul för den som blir uttittad för det… Och jag förstår om mammor och pappor blir irriterade av alla som tror sig veta vad och hur man ska göra. Men vissa kanske tittar för att de förstår hur jobbig hela sutuationen är och vill hjälpa till, vad vet jag? Ta inte illa upp av kommentaren bara.
Kram<3
Åh den underbara trotsen :/
Men som sagt, trotsen kan man ta, men alla gloapor och läggasigtanter/gubbar. Usch! Jag har sagt ifrån ganska irriterat flera gånger när folk lagt sig i, men de verkar inte fatta piken utan tror att de kan hjälpa.
Man blir ju stressad när man får alla blickar på sig. Vi var på bilbingo under sommaren min dotter var ca 2månader då. Började att gråta för hon var hungrig. Alla runt omkring började titta, viska och peka. Jag blev så JÄVLA arg för de hade tydligen inte sett ett barn förut. Å det var väl också att när de är så små ska man hållas hemma…
Du skulle ha frågat HAR NI ALDRIG SETT EN TROTSUNGE?! =)
För det första, vilken himla korkad kommentar av mannen! Usch vad jag HATAR sånt där – inte själva att man säger något, även om det i sig också är irriterande, men förstår inte människor hur dom hämmar barnen genom att säga att "man inte ska skrika så mycket" eller att Wilgot inte skulle vara en "duktig pojke" för det? Sånt gör mej så himla frustrerad! Wilgot fick inte ett utbrott för att han ville jävlas med någon utan för att han håller på att utvecklas till en självständig individ och inte heller än vet hur han ska handskas med vissa känslor. Knäppgubbe.
Anyhow, till ämnet. Savannah är lite småtrotsig titt som tätt men får aldrig några direkta vredesutbrott. Hon är faktiskt värre med andra än vad hon är med mej, vilket inte är så vanligt vid 2-3 års-trotsen. Jag är väldigt tydlig med Savannah om vad som gäller, jag säger till i början av något istället för att "småsägatill" om du förstår hur jag menar? Det sätter bara igång en process där hon kommer tänja på gränsen lite, lite mer hela tiden. Det är oftast denna taktik andra människor brukar använda mot henne vilket är helt värdelöst.
Dessutom backar jag aldrig med mina beslut bara för att vi är någon annanstans än hemma, vilket är vanligt att andra gör – tex om man är i affären och man är rädd för att barnet ska börja skrika eller att någon ska döma en osv. Savannah vet att jag inte ger mej och därför finns det väl ingen anledning till att slänga sig på golvet och skrika (som hon kan göra när hon är med mormor och morfar, eftersom dom inte är tydliga från början och säger ifrån, "daltar" om man kan använda det uttrycket i den här frågan). Skulle Savannah börja skrika i affären, ja då får hon göra det. Det gäller verkligen att vara konsekvent, inte böja på regler för att man är bland folk istället för hemma. Savannah får inte bete sig hur som helst bara för att vi är hemma hos släkt tex och sedan när vi kommer hem så ska andra regler gälla? Förstå förvirringen hos en liten 2-åring i så fall.
Något som är också är jätteviktigt är att jag alltid, alltid tar mej tid att prata med Savannah om vad som händer, jag sätter mej ner och frågar, förklarar, visar med ord och känslor och ansiktsuttryck hur det känns för mej och varför något är fel. Jag skriker aldrig, för min ljudvolym kommer inte få henne att förstå bättre eller bli mindre upprörd. Jag skulle aldrig stänga in henne på hennes rum eller liknande, för vad sjutton har det med situationen att göra? Andra saker får stå åt sidan ibland, för det är såå viktigt att Savannah förstår vad som händer och att man alltid kommer förstå varandra bättre om man pratar om saken. Är man stressad kanske detta glöms bort, att man bara skäller, tar bort barnet från situationen och sen går vidare för att vid nästa tillfälle upprepa samma sak och så har man helt glömt bort att barnet faktiskt inte är med på vad som händer annat än att det blir tråkigt.
Många upplever Savannah som väldigt trotsig och jag får ofta höra "det är verkligen en bestämd liten tjej du har" – men frågan är hur dom egentligen hanterar en situation? Som sagt så är hon ju sällan speciellt trotsig mot mej som ändå är med henne mest sam ger henne flest regler att hålla sig efter och är hon det så löser vi det på en gång istället för att dra ut på det.
Gud vad långt och svamligt det blir.. huh. En sista sak bara, och det är att man aldrig ska ta åt sig personer som förälder/anhörig till barnet för att det trotsar, gnäller, vill bestämma osv. Det är mer regel än undantag att det blir lite kämpigt med 2-3åringar så försök istället fokusera på det positiva. Det tror jag skiljer mej från min kära sambo tex, han tar åt sig personligt at att Savannah beter sig som hon gör och därför blir det väldigt jobbigt för honom, medan jag inte alls tar åt mej och därför ser jag det inte som jobbigt alls att hon är i en trotsålder.
Nä nu måste jag sluta innan jag skriver en bok.
Har inte fått något sånt vredesutbrott än men misstänker att det kommer att komma någon gång.
Förstår att det var tråkigt med folk som glor. De kan inte ha haft barn själva känns det som…
Svar: hihi ja hon börjar bli stoooor nu :D
Oj vad jag känner igen det där. Fan ta alla gloapor! När jag ser ett barn trotsa och skrika så brukar jag ge föräldern en liten blick som säger "jag vet hu det är" lite sympati sådär. Men folk tittar ju liksom på en som om man gör ungen illa eller liknande.. usch så irriterande!
Oh ja, Leon har visat sin trotsiga sida nu i över ett halvår och det kulminerade under jullovet när de vanliga rutinerna försvann. Han får sådana utbrott som du skriver att Wilgot fick uppemot 10-12 gånger om dagen, och det går inte att förebygga heller. Vi har prövat allt men nu börjar man bli lite lätt nedslagen av att ha det så här jämt, så vi ska få en kontaktperson på BVC som ska hjälpa oss. Tur att det finns hjälp.
Fin blogg och fina bilder!
Vad pysslar du med idag?
Kram Kram
Det där gruvar jag mig lite för. Inte att dottern kommer in i trotsåldern eller får utbrott, men att det ska stå en massa människor runtomkring och glo. DET om något är väl mest frustrerande. Självklart tittar man till lite då man hör en unge skrika på till exempel ICA, men man ställer sig väl inte och glor. Jag låtsas som om ingenting eftersom det är så jag skulle vilja att andra gjorde om jag hamnade i en sådan situation.
Lämnar ett tassavtryck när jag kikar förbi lite och läser.
Hoppas du får en fortsatt bra dag!
——————
..::Fotobloggen om vikt och träning utan gym eller dieter::..
Jo tack..det fick jag gå genom i somras och när Kevin fick sitt utbrott på affärer så stod verkligen folk och glodde som faaaaaan! Och jag höll på att säga ett och ett annat mot dom för att dom glodde som fan..
Just det ja kom på att att han fick trots i affären också när vi var på ica maxi och handlade tillslut så fick jag nog och tog ut han därifrån och folk glodde verkligen som dom hade käkat blänsylta eller nå o.O skit irriterade..
Vi har nog klarat oss väldigt bra ifrån trotts, de enda gångerna W har/skriker på oss och är väldigt förbannad är när vi har stängt grinden uppe i trappen, för att han har vart olydig och fått gå till sitt rum. Men det är ju hemma, så där får han skrika bäst han vill ;)
OM jag har fått uppleva riktigt trots. Två timmar. TVÅ TIMMAR skrek ungen non-stop idag. Det var nog det värsta jag varit med om… Han rev halva hallen och lyckades flänga in med huvudet i kanten av en byrå, men jag fick absolut inte fråga hur det gick eller titta. Sen somnade han nästan ståendes… Nu sover han och jag är slut. Ja kan säga som så, jag har inte minsta lust att väcka honom igen fast jag vet att jag borde göra det väldigt snart… ;D
Jobbigt med trots kan jag tänka mig…
Jag ogillar också när folk har käkat glosoppa. Herregud vad sådant är irriterande. Att de inte bara kan sluta glo… Det finns väl andra saker att titta på kan man tycka.
Kramis
oh, jaaa.. det där känner jag igen så väl, och det är riktigt obehagligt och jobbigt ibland.. Man känner verkligen inte igen ungen, som bara skriker och lever om, blir som en annan person för en stund. Trotsen tar ju över totalt. Liam hade sin första trots i ca 2 års åldern, sen har han haft till å från, men nu har jag märkt att fyra års trotsen börjat komma rejält, och det är jobbigt!! Fyy faaasiken! protesterar och visar sin vilja emot… allt är fel, gnäller för det minsta lilla, har inget tålamod osv. Men oftast är dom ju de där söta små barnen som tur är.. men usch för trots, det hade man lätt kunnat slippa, men det är väll nåt dom å en sj ska igenom det också ;)) Hoppas era trotsstunder inte blir så många å ofta!! Kram på er!
Alltså fy fan! Jag klarar trots när jag är ensam, det är närjag är bland folk det blir jobbigt – för att folk glor och lägger sig i! DU gjorde ju helt rätt.
Lo skrek ju som sagt 50 minuter nonstop i vagnen för några veckor sedan, och typ 3 tanter kom fram under den perioden och "ojjade sig". Det var fan inge synd om henne heller, hon var asförbannad för att hon inte fick som hon ville, och jag kände mig konsekvent och bra, fram tills dem började hålla på. GRR!
Ibland har jag lust att bara: "varsågod, kör henne hem om du vill, du verkar ju kunna barn".
Haha ;-)
Fy vad jobbigt, svettigt och stressande och man undrar varför det blir sådär. Håller med om att folk borde vet bättre än att glo!
Stephanie har fått ett enda utbrott som är sådär och det är som du säger att man känner inte igen ungen och hon fanns inte där när man tittade in i ögonen, läskigt!
Problemet var att Stephanie fick utbrott när hon var 6år och jag var gravid med Alexander och jag var så svag i kroppen för jag låg och kräktes dagligen så det var skit kul!
Vi var på väg till en kompis och hon får det här utbrottet och bara springer över gatan och ned för en slänt.. ja springer efter och får tag i henne tillslut och hon sparkar och slåss och jag åkte på en örfil så då sa jag när hon lugnade ned sig att jag tänker inte acceptera att hon slår mig så det blir inget lördags godis, ja bra hon lugna ned sig och förstod vad man sa..
vi går upp till min kompis och där kommer nästa och mycket värre utbrott, hon bara slåss och skriker så jag sa till min kompis att nu går vi hem, jag började stor grina och vi båda kämpar med att få på ungen kläder sen hjälps vi åt att bära henne hem där hon sedan får gå in på sitt rum tills hon lugnade ner sig.
Fy fan rent ut sagt det var det värsta jag varit med om men det har aldrig hänt igen tack och lov!
värsta som finns… folk älskar att gotta sig i andras liv. Ewkh
Hahah, om vi har upplevt trots! OJAAAAAA!
Tyckte vi hade upplevt trotsen men nu är den här på RIKTIGT! Nathalie skriker konstant i ca 1 h efter dagis varje dag, jag håller på bli tokig, vet inte alls hur man ska ta det, försöker vara lugn men det är inte lätt alla gånger och de gånger man tappar humöret och höjer rösten får man ju så dåligt samvete, det är inte lätt långt ifrån.
I affären kan Nathalie helt plötsligt tappa benen och få för sig att hon ska sova på golvet eller springa ifrån mamma tack och lov är det förbi (peppar peppar) de senaste gångerna har hon varit jätte duktig nu är det mest här hemma. Är nästan rädd att grannarna ska ringa hit socialtjänsten eller hyresvärden eftersom hon skriker så himlans högt. Försöker dock tänka att det är en fas och tur i oturen så somnar dom ju rätt bra efter en sådan dag. Men det är tufft speciellt om Alva också sätter igång och är ledsen (vilket ofta blir då hon blir ledsen när storasyster är ledsen) Två griniga ungar tar på krafterna, men det är ju tur att de är så söta och glada och goa emellan åt, det ger en krafter.
Hoppas allt är bra kram
Känner verkligen igen det där. Joppe har blivit så ibland då jag hämtat honom på förskolan och han inte har sovit där. Han är så övertrött då och herregud vad trotsig han är då. verkligen kastar sig på golvet, skriker, sparkas och är helt olik sig själv. Folk som glor är hemska, de kan ju i alla fall försöka att vara lite diskreta när de stirrar så. Men det finns folk till allt…
Inte än men fasar för det :/
Vad irriterad man kan bli på människor ibland, är helt på din sida :)Personer som har käkat blängsylta kan bli riktigt störd på :)
Jag håller med dig, vissa kan verkligen konsten att glo i alla lägen. Jag har 2 småsyskon som är lite sladdisar & de har haft sina små trotts då & då.
Den trotsen har jag upplevt många gånger. Och den ska helst komma i affärer. Och där glor inte folk mindre :P
Jag är bra på att inte glo. Kanske hade jag frågat dig om du hade behövt hjälp i det läget. Märkt att min systerson kan "hoppa ur" trotset om han blir distraherad av nån han inte riktigt känner ;)
Oja. Upplever just nu en trotsig 2åring och en 6åring som hamnat i en trotsålder som heter duga. Men det är bara att bita ihop :)
Usch, så jobbigt med människor som glor då kan jag tro, nog jobbigt att koncentrera sig på W.. :/
Gud vilken vacker bild, lite ängla likt faktiskt. Vet hur de känns med trots, min son är i 3 års trotsen. Kan tipsa en sak är att du kan säga "nu ska mamma gå, hej då!", du ska ju inte försvinna därifrån på riktigt men bara låsas att gå och ger han dig en reaktion så vänder du dig halft bak och vinkar och säger hejdå och se om han kommer efter dig. Bara ett tips du kan prova. Liam brukar springa till mig direkt.
Tänkte faktiskt också tipsa dig om Adsettnings där du kan tjäna pengar på din blogg, de gör jag och så gå in på min blogg och bläddra ner och tryck på annonsen adsettnings och registrera dig du med :) Alltid roligt med lite mer pengar per månad :)Om du inte gillar de så per jag om ursäkt ;)
Oooooohja, våra 3-4 första veckor här i thailand enna gången var ett HELVETE av trots. Men vår dotter gör inte skrikgrejen så mkt, utan vägrar i ord och handling på helt andra sätt. Hon har minst sagt bra ordförråd och pratar bra, så hon är inte vänlig och tillmötesgående precis när hon trotsar.. och hon vägrar ALLT man gör och säger. Å river gärna ner saker i butiker, pillar på allt-allt-allt som hon inte får, struntar i när hon måste hålla i oss, och tusen andra nervirriterande grejor…
Mitt i skriket kan man sällan bryta det, det får man lida ut (vilket är förjävligt) och att andra kommenterar skulle få mig att ge avhyvling, ärligt talat.. Folk får ha lite respekt!
Vi lever i ett ständigt trots! Den där attacken du beskriver händer i stort sett varje dag här hemma! Är såååå trött på det. Hoppas det går över snart.
Ang gloooo människor så tycker jag man ständigt blir uttittad som småbarnsmamma, gravid, nyfödd och trots 2 åring verkar vara det roligaste att vila ögonen på verkar det om ;)
Ha en fin dag!
Kram Sofie
känner igen mig så väl i det du skriver. man känner liksom inte igen ungen. Theo väger dessutom nästan 19 kg å jag orkar inte hålla i honom. för ett halvår sedan var vi på ica och han fick ett sånt där utbrott, låg och skrek på golvet. så kom det fram (ursäkta) en kärring. hon bara stod och stirra. så jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. så gick hon bara.
började undra om hon inte hade egna barn, om dem var världens snällaste och inte hade någon trots alls. hon såg nästan chockad ut alltså. hon kanske inte hade barn? eller har hon förträngt hur det var? oftast får man ju ett leende från andra mammor. inte i hån, utan mera att dem vet hur det är.
Det är sjukt jobbigt och egentligen har vi ju ett sjukt tålamod. Det är ju skitjobbigt men vi klarar oss igenom situationen. Är ju mer än vad blängsyltorna gör.
Dessutom så brukar ja tänka på det då jag hör andra barn. att inte glo. är ju jobbigt som det är. vill inte att dem ska tolka min blick som dömande. tyvärr tänker inte alla så långt.
Elliott är ett jävla monter just nu. Ursäkta ordvalet, men han är heeeelt rabiat. Jag förstår inte vad som hänt med min lugna glada unge. Han lägger sig på golvet och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill… Så kul när man är bland folk. Som typ igår när vi satt på tåget. Elliott ville sitta på en plats, men det fanns inga lediga som jag snällt förklarade för honom. Så han börjar försöka slita sig loss ur vagnen och gallskriker. Vad fan gör man liksom? Till slut ignorerade jag honom tills han slutade. Folk trodde ju att jag var dum i huvudet, men men….
vi har lite trots här hemma, men inte så mycket än. Hon är ju bara 18 mån, så det lär ju komma framöver. Jag har heller inga problem med det, för det är normalt och hör till utvecklingen som sagt. Vet inte varför folk glor egentligen, men jag är ju en sån som aldrig kan hålla käften – så jag lär nog fråga vad dom glor på och om dom aldrig sett en unge med trots förut, när vi väl hamnar i den sitsen;)
Åh vad jag blir arg på folk som lägger sig i! När vi var på stan i höstas så fick min son ett utbrott och vägrade gå därifrån. La sig ner på marken och skrek och grät, då kommer en gubbe fram och säger " åh vilken ledsen liten kille som ligger här. Då köper säkert mamma glass istället så du blir glad".
Som du säger, tack för den! Då fick ju ungen utbrott över att han inte fick glass istället…
Nåja man kan skratta åt det efteråt iaf.. ;)
jobbigt med trots! tur att ni inte råkar ut för det så ofta bara.
ja folk stirrar verkligen. och sånna kommentarer som gubben gav ifrån sig är så jäkla onödiga. barn måste få utlopp för sina känslor ibland, det betyder inte att de är dåliga barn för det.
– Tack! :-D
Var gärna med i tävlingen på min blogg, 8 stycken vinner en valfri jumpsuit/mysdress från Suit Of Sweden! :)
casper har tack och lov inte gjort så bland folk än, men känner igen det… Tror mer Anna kan göra så sen lite senare…
Men känner igen det du skriver om att folk ska titta och komma fram och prata och ha sig. Det gör inte saken bättre.
Gör ibland tvärtom.
Spär liksom på hans trots, att han får uppmärksamhet och massa ögon på sig.
Jättesvårt det där.
Och det svåra är att själv hålla sig lugn och lyckas låtsas som att omvärlden inte finns!
Gah, det finns verkligen folk till allt. Nästan så man skulle få lust att själv slänga sig på golvet och vråla..så de verkligen fick något att stirra på^^
Riktig trots vet jag inte, men väl en ordentlig försmak. Här "simmas" det på golvet vid påklädning (helst om man har lite bråttom), det ålas och skriks vid blöjbyten och pyjamaspåklädning. Det är vrål och tjuvnyp när han blir tillsagd. Stora "gråtattacker", utan tårar…hm, när han har andra planer än vad mamma eller pappa har. Knäck i lurarna, man ser att han hör men att han fullkomligt skiter i det. Hm..det kan ju hända att han har börjat trotsa.
Det roligaste är ju att åka och handla med honom som sällskap. Det funkar att sitta i en såndär vagn med bil längst fram, i 3 minuter. Sen hänger halva ungen utanför, helst vrålandes. Sist så ålade han ur och fastande i spännet och blev skogstokig. Älskade skitjobbiga ungar…haha
Ps, förresten säger jag glosylta, har aldrig hört glosoppa förr. :P
Jag var med om samma sak med Love för några veckor sen, mitt på Ica Maxi fick han ett hysteriskt utbrott. Han fick inte någonting han ville ha (filmer och böcker, jag sa nej) och var så jäkla arg. Han stod vid brödet och bara skrek och skrek och gissa vad alla stirrade för fullt med folk, mest pensionärer var det såklart. Många gick långsamt förbi och stirrade och väldigt många kommenterade med typ "stackars barn, står du här och gråter" och sa till mig "jag minns när mina små var sådär". Mig gjorde det inget att han var så hysterisk, jag sa nej och då var det nej, blev mest förbannad på allas kommentarer för det var inte alls synd om honom, han lyssnade ju inte på mig. Tvingade till sist ner honom, fortfarande skrikande, i vagnen och gick därifrån. På vägen ut mötte vi flera som gått förbi tidigare och de kommenterade ännu en gång men nu med "nämen sitter du där nu, men är du fortfarande ledsen lilla vän".
Det har aldrig hänt innan och inte efter det heller, värst var som sagt kommentarerna och att alla stirrar på dant.
Haha oj vad långt det blev. :)
På pigans tvåårskontroll så låg hon på golvet och gallskrek.. Så det blev ingen föränn hon var 2,5;)