Denna morgon vill jag bara glömma. Har aldrig blivit så skärrad och rädd i hela mitt liv. Men samtidigt så känner jag en sån stor tacksamhet och denna morgon har fått mig att inse att livet faktiskt hänger på en skör tråd hela tiden. Vad som helst kan hända, vem som helst, vart som helst… Jag har så otroligt dåligt samvete och jag känner mig som världens sämsta förälder, HUR kunde det hända? Vad är vi för föräldrar?
Vi ligger och sover när vi plötsligt hör hur någon plingar på dörren. På några sekunder inser vi att Wilgot är borta, hör honom gråtandes utanför dörren. Drar fort på mig morgonrocken och öppnar dörren. Där står min lilla, vackra, skärrade son och skakar, gråter och säger mamma. Bredvid honom står en dam och undrar om han bor här. Här känner jag hur ångesten vrider sig igenom hela min kropp och jag kramar om Wilgot som om det är den sista gången jag håller honom. Damen förklarade att hon hade hört någon skrika i trappen och gått ut för att se. Hon hittade min Wilgot vid hissen med handen fastklämd i dörren. FÖRSTÅR ni?!!! Han har alltså smygit upp, lyckas låsa upp vår säkerhetsdörr och gått ut med pappas skor. Försökt få upp hissen, klämt sig och fastnat med handen i den tunga hissdörren. Och vi har inte vaknat.. Min älskade lilla Wilgot, mamma kommer aldrig kunna förlåta sig själv för detta.
Efter att jag tackat damen till tusen (vilken UNDERBAR männska!!) och sagt hejdå så gick vi in och satt oss i soffan. Var rädd för att fingrarna var brutna men han rör på dom, dock är det svullet och sådär. Vi får se. En rejäl klämskada iaf.
Hur ska jag våga sova om nätterna? HUR?! Tänker på allt som kunnat hänt. Min älskade lilla Wilgot, mamma älskar dig så innerligt. Som ni säkert förstår så skulle jag kunna skriva en hel bok om hur jag känner. Ni som är föräldrar förstår säkert hur jag känner inombords. Innan vi går och lägger oss ska det finnas en grind in till Wilgots rum. Jag ska sova på soffan…
Wilgot har aldrig lyckas låsa upp dörrar förut och därför har vi inte låst överlåset. Kan ju säga att det är sista gången vi INTE gör det. Nu ska hemmet barnsäkras. Detta ska aldrig hända igen. Jag vet att 2åringar är nyfikna men detta borde inte kunnat hända..
Kärleken till ens barn är större än allt annat. När något händer de små liven så krossas hjärtat i tusen bitar. Jag skäms. Jag mår illa i själen, hur i helvete kunde detta hända? Vi ska finnas där, hela tiden. Vi ska se till att sånt här inte händer. Jag brukar alltid vakna av minsta lilla, jag vaknar alltid då någon går i trappen . Men antar att denna period jag går igenom gör sitt. Shit, jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Fy fan för mig!!
Förlåt mitt älskade lilla hjärta att mamma inte vaknade i tid. Förlåt… ♥
Det bästa med allt detta är att man lär sig av sina misstag.
Nu är det slut på morgonhyssen och jag tror inte Wilgot kommer våga gå ut själv på ett tag.
Är det det här folk har blivit så arga på dig för? Vet du vad min första tanke var? "Men det var ju ingenting".
Självklart blev du ledsen och orolig, men hur mycket man än vill det, så kan man inte skydda sina barn dygnet runt. Du får verkligen inte ta åt dig av vad folk skriver! Jag tänkte liksom helt tvärtom när jag läste detta, att du verkar vara en fantastisk mamma alltså. Det kommer bli en bra pojk om du visar såhär mycket kärlek för ett litet klämt finger. :-)
Fy så hemskt! Men vilken himla tur att det gick bra! Usch, det är ju det som är värst när de kommer upp i den där åldern då de kan smyga upp utan att man märker det. Jag menar, man måste ju sova och hur ska man kunna höra och veta vad som pågår HELA tiden?
Kram!
Skönt att höra att det gick bra!! Jag vet precis hur det är =)
Fy vad otäckt! Men vad tur att allt gick bra ändå. Kram på er!!
Men usch så himla hemskt! Vilken tur att det gick bra ändå! Det är så mycket som kan hända så man vill inte ens tänka på det. Du verkar vara en helt fantastisk mamma och jag förstår din oro, ångest, frustration och ilska. Och framför allt din kärlek till ditt fina barn. Man kan ju bli så orolig för sina barn att man bara vill gråta. Kram!
Stackars liten… Vilken tur att det inte hände något värre! Man hinner aldrig förstå att de "växer upp" över en natt o plötsligt får man hjärtat i halsgropen…
Man lär sig ju att uppskatta livet på nytt som sagt o ta vara på de små stunderna…;) tur att allt gick bra!
nej men fy! stackars er! men vad skönt att det gick bra ändå. Man slutar aldrig att förvånas över vad de små liven klarar helt plötsligt!
Ebbe låste in mig i källaren, med sig själv ensam i trapphuset i söndags, så jag förstår PRECIS hur du känner. Man får ju vekrligen panik när man tänker på vad som skulle kunnat hända.
Men klandra inte dig själv, man gör ju alltid så gott man kan!
Jag ryser när jag läser detta!!
Men klandra inte dej själv, du är ingen dålig människa för detta! Mänsklig skulle jag kalla det. Men jag förstår dina känslor!!
Sådan tur att det finns bra grannar! <3
Fy så obehagligt! Tur att allting gick bra ändå. Förstår hur du måste ha känt dig. Hoppas hans hand/fingrar mår bättre idag!
Jag är själv jätte rädd att Leo ska göra sådär, han smyger upp så tyst nu för tiden, och vår ytterdörr är väldigt lätt att låsa upp (inget överlås osv).
Du är ingen dålig Mamma. Tyvärr är det sånt som händer..
Kram
Nej!! Herregud, vilken mardröm. Bara högg till i mamma hjärtat mitt. Vilken liten äventyrare ni har där hemma. Uch vilken skräck. Krama om honom ordentligt.
kram till dig
Usch och fy vad hemskt!!!
Men vilken tur i oturen att det var just den damen som fann honom och inte någon med ont uppsåt i tankarna!
Skönt att det gick bra till slut och du/ni kan inte klandra er själva även om det är svårt!!!
Kram!!
Men usch!! :( Gumman då!!! Fy så hemskt när han lyckas LÅSA UPP själv… Viggo kan öppna dörren själv, men han når inte för att låsa upp och än har han inte tänkt på att han kan dra dit och ställa sig på nånting :/ Läskigt…
Men blev påmind nu om en gång vi var på Mc Donalds och vi håller på att förbereda oss för att åka hem, jag håller i Melker och Joel går med brickan, jag hann se att Viggo var bredvid Joel… Sen helt plötsligt i nästa sekund, inser vi att Viggo är borta :O Vi letade överallt, sen går vi ut och ser han gåendes mot den stora vägen… Vi hann i tid, men tankarna snurrade om man inte hade gjort det och medans han var borta hann man tänka i massor :( Usch! Vi blev lite arga på dom som stod precis utanför porten och rökte (vuxna människor), som inte kunnat stoppa våran Viggo, man reagerar väl ändå om man ser ett ensam litet barn går ut själv och går i väg mot en stor väg :(
Nä, fy sjutton! Det kan gå på bara en sekund :( Och att ni t.o.m sov… Nä fy…
Vilken tur att den snälla damen kom och vilken tur att allt gick bra <3 STOR VARM KRAM
Men gud, vilken smart 2-åring ni har måste jag säga! Men Denise du är absolut INTE en dålig mamma, det kan hända vem som helst! Hoppas att det blir mindre morgonhyss nu och att en grind kommer hjälpa. Läste inlägget ovan att du mår bättre nu, skönt :) Wilgot verkar ju vara sitt vanliga jag dessutom :) Barn är barn och nu gick det ju bra så klandra inte dig själv :) KRAMAR
Hemska känsla, jag förstår dig precis. Precis sådär kände jag mig, när Melker ramlade ner från sängen för några veckor sedan då jag råkat somna om..
Men anklaga dig inte nu, du är en mamma! Det kan hända alla!
Nej men kära lilla vännen, undrar vart han tänkte sig att han skulle ta vägen någonstans?! :O
Skönt att höra att det verkar gå bra med den stackars lilla handen i alla fall!
Sätt upp det där instrumentet (?) ovanför hans dörr så det hörs när han går ut ur rummet, tills ni fått tag på grind!
Du är verkligen ingen dålig mamma bara därför, olyckor händer sååå lätt,och sover man djupt är det verkligen inget konstigt att man inte vaknar när en liten grabb förmodligen smyger tyst ut genom dörren.
Men ändå, tur i oturen att det inte blev värre med lilla handen!
Kram på er!!
Vilken mardröm! Jag blev alldeles tårögd när jag läste detta inlägg. Stackare. Stakars lilla Wilgot, han måste ju ha varit superrädd, vilka rackarstyg. Och stackars ditt lilla mammahjärta! Du är absolut ingen dålig mamma! detta som hände var en olyckshändelse och det är absolut inte konstigt att du är trött när du har 2 små barn! Och att ens lille son går ut genom ytterdörrn är väl inte det första man förväntar sig. Jag hoppas att han har lärt sig utav detta och inte vågar sig på något liknande igen. Hoppas även att det kommer att hjälpa med en grind. Skönt att läsa inlägget ovan att han mår rba i sina små fingrar igen. Stora kramar till er!
Tycker det är jättebra av dig att skriva ut detta på bloggen, min egen son som är 2 år har en tendens att smyga upp på morgonen och jag har aldrig haft en endaste tanke på att ett så ungt barn kan få upp låsta dörrar, tack vare dig vet jag det och kommer köpa säkerhetsspärr. Och vår dörr leder direkt ut så tänk vad som skulle kunna hänt! Tack för din ärlighet! Sen är du inte alls en dålig mamma! Du verkar vara helt fantastisk så försök att inte klandra er så mycket!
men fy, jag känner verkligen med dig, det måste ha känts fruktansvärt! men du kan inte beskylla dig själv, jag skulle inte heller tro att en tvååring skulle kunna låsa upp ytterdörren och smita ut! vad skönt att allt gick bra ändå <3 jag förstår verkligen hur du känner, men oavsett vad är du fortfarande en BRA mamma! massa kramar!
men gud vilken mardröm men vilken tur att det gick så bra ändå!
Kram!
Vilken tur att allt gick bra och som sagt, vilka underbara människor det finns! :) Du är en fantastiskt mamma Denise!
Nej men usch så hemskt =/ Men du är verklige ingen dålig mamma, vi har också fullt upp på morgonen, vi sover och emanuel stiger upp. Än så länge har inget hänt men de skulle lika gäna kunnat… låter som en bra ide med grind. Men du är verkligen inte en dålig Mamma <3
Åh fyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy vilken mardröm!!! Mer än mardröm!!!! Men som mamma brukar man ju vakna av ALLT? Har du sån där pappagen som inte vaknar? ;) (för min sambo vaknar knappt aldrig av nåt) Herregud jag vill inte ens föreställa mig hur jag mått. Ska ni nu köpa grind och sätta nånstans som hindrar hon om att kunna gå ut genom ytterdörren menar du? herregud, ja vad gör man??!! Phu, det var en pärs bara att läsa det, stackars stackars mammahjärtat ditt!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stor kram
Fy vilken hemsk morgon :/
Skönt att allt gick bra tillslut,vilken morgon!!
Ta hand om er!
Kramar
Jag måste bara få säga, du är en underbar mamma och förälder de är något du aldrig behöver tvivla på!!!!! Sen är alla människor trötta ibland ÄVEN mammor speciellt mammor!!! Som sagt de handlar bara om 1 sekund. De går så fort kunde hänt när du va vaken. Lyckligt viss kom lilla Wilgot hem hel och de va viktigast tycker inte du ska gå tänkte på annat va som kunde hänt eller att du är dåligt på något viss! De kan även hända den bästa ! Pussar och kramar till er<3
Men fy vilken morgon Tur i oturen att tanten hörde och kom till undsättning.. Hade det varit här hemma hade där inte varit ngn snäll tant..
Usch det är skräcken det Casper vet ju hur man öppnar dörrar nu men svårt att veta hur man där..
Usch va läskigt! Bamsekramar till dig och klandra inte dig själv för mycket! Du är inte mer än människa..
Förstår helt hur du känner, (var med om en jobbig grej förra veckan) Men alla föräldrar gör fel och olyckshändelser händer hela tiden, tyvärr. Känn dig inte som världens sämsta mamma utan tänk att det gick bra och du finns där för honom nu! Stor kram :)
nej, stackars wilgot. men det var inte ditt fel, det var ingens fel! hoppas hans hand blir bra snart & att något liknande aldrig händer igen. kram!
Usch! Jag kan inte ens föreställa mig skräcken du måste ha känt, och hur du känner nu. Men om det hjälper något så tjänar det inget till att du läxar upp dig själv för det här i all evighet. Ni har ju lärt dig en läxa som du inte ens förtjänade att lära dig, men det kommer aldrig hända igen och det är huvudsaken. Wilgot och Lo har en underbar mamma som gör allt för sina barn och det kan jag säga bara genom att ha läst din blogg ett tag. Försök förlåta dig själv, ingen är perfekt! ♥
Ush vännen jag vet inte hur du känner men försöker tänka mig. Hoppas allt är bra med Wilgot och även er andra.
Åh, fina Denise, jag känner SÅ med dig – fy tusan så ont det gör i hjärtat :( Men du ska veta, även om du inte lyssnar på det just nu, att det var inte ditt fel, du hade inget kunnat göra och jag är så glad att det gick så bra ändå <3
Massa, massa kramar!!
Åh, fina Denise, jag känner SÅ med dig – fy tusan så ont det gör i hjärtat :( Men du ska veta, även om du inte lyssnar på det just nu, att det var inte ditt fel, du hade inget kunnat göra och jag är så glad att det gick så bra ändå <3
Massa, massa kramar!!
Nemeeen :/ hoppas allt går bra ändå med plutten :( Och dig
Nej men fy så otäckt. Jag blev alldeles tårögd av att läsa detta. KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM!
Jag förstår att du känner som du gör men försök att inte vara för hård mot dig själv…Det gick trots allt bra och hur bra mamma eller pappa man än är kan man inte vara överallt hela tiden.
Oj vad ont det gör i mitt mammahjärta när jag läser det här! förstår verkligen hur du känner men olyckor händer så lätt man kan inte se efter dom små 24/7 det är omöjligt hur mkt man än vill! ta lärdom av det som hände och försök att inte skuldbelägga dig själv för det kan hända även den bästa:) stora kramar till dig!
Fy f*n vad jobbigt, känner din ångest genom skärmen och jag förstår dig! Huh! Kram!!
Usch så hemskt. Förstår precis hur du känner.
Men FY vad hemskt! Förstår verkligen hur livrädd du måste blivit! Men det är som du säger, man lär sig av sina misstag. Och andra lär sig av dina misstag. Här hemma har vi inte heller överlåset låst (vår dotter är 20 mån). Men det vill jag lova att vi kommer ha nu!
Men hjärtanes vilken mardröm!
Jag ryser och är nära till gråt, vilken panikångest jag skulle fått..
En hasp på Wilgots dörr som bara öppnas utifrån..?
Men oj, lilla plutten då! Fy så obehagligt, men ni kan ju inte banna er själva för det. Det är knappast något man väntar sig, hur jobbigt det än är att reflektera över i efterhand.. Men himla tur att allt gick så bra! :)
läst din blogg under snart ett års tid men aldrig kommenterat tidigare!
det gör ont i hjärtat att läsa vad du skriver men glöm inte att det kunde gått mycket värre. lägg inte över all skuld på dig, var glad och tacksam att det gick bra. kram på dig och tack för en värmande och glädjande blogg!
Min första tanke var att den som plinga på var en okänd som ville ngt annat. Men sen blev jag väldigt fundersam, eftersom W hade lyckats själv låsa upp… men gud va jobbigt. :(
Hoppas det inte sker igen. Men som du skrev själv så tror jag inte att han vågar gå ut själv.
Hoppas fingrarna mår fortf. bra.
Kram till er! & ett <3
Men fyyy vad hemskt! Förstår hur du känner! Men vilken TUR att det gick bra! Styrkekram <3
Kan inte ens föreställa mig hur du känner dig! Fy vad jobbigt!
Min hjärna börjar snurra för att hitta lösning direkt och det jag kan komma på är följande;
1. Lås överlåset! Men, låt nyckeln sitta i (om wilgot inte når upp dit) om något skulle hända i form av brand eller liknande, då vill man fort kunna låsa upp dörren.
2. Skaffa en säkerhetskedja på ytterdörren och sätta den såpass högt att wilgot inte når den
3. Sätt en grind för hans dörr. Sätt den så att han fortfarande kan öppna dörren om han vill något men skaffa en grind som han inte kan öppna/flytta på själv.
Usch va hemskt! Men du ska veta att du inte är ensam. Min kompis fick hem sin son en tidig morgon när han var 4, han hade smugit ut i bara kalsonger och skor och tagit cykeln för en sväng. Han kom hem full i skrubbsår med hjälp av en äldre tant.
Nämen hjärtat, åh vad jag lider med er! Men du har verkligen inte gjort något fel! Det borde verkligen räcka att låsa dörren, kan man tycka. Stor kram till dig och din fina familj!
Men fy vad hemskt! Jag fattar inte heller hur han kunde ta sig ut själv!
Men vilken tur att det gick bra ändå!
Kramar
Men lille busen! Vilken obehaglig start på nya veckan, tur att allt slutade väl! Du är absolut ingen dålig mamma, ingen hade kunnat förutse att detta skulle hända!
Hoppas resterande del av dagen blir bra! Kram
Oj, hjärtat i halsgropen minst sagt! :( Men var stolt att du har en oerhört driftig liten kille som uppenbarligen lägger märke till detaljer så pass att han inte ens behöver öva!
Men gud vad läskigt! ):
Jag förstår precis hur du känner, jusses vilken upplevelse. Men försök att inte slå dig själv för blå genom att tänka på vad som "hade kunnat hänt", det gick ju trots allt bra. Du ska heller inte slå dig själv för blå för att det hände, det hade kunna hänt vem som helst och att det skulle kunna hända, vet man ju inte förren man sitter där.
Jag tycker att du är en grym mamma och det är många gånger jag beundrar din styrka som förälder. Du har det inte lätt alla gånger, ofta ensam, med ett litet busfrö (som är som små barn i den åldern, men som också är i den åldern där dem kräver otroligt mycket av föräldrarna) och en liten loppa som med sin onda mage krävt kanske mer än andra bebisar (och där vill jag poängtera att en bebis utav besvär är jobbigt bara det). Men ändå lyckas du alltid se ljusglimtarna i allt och för det ska du vara stolt! ;) Som sagt, beundransvärt.
Åh, Denise! Plåga inte dig själv mer! Tänk att det ju gick så bra ändå, och att det finns snälla och goda människor i världen som hjälpte Wilgot!
Med grinden uppe och överlåset låst har du verkligen gjort allt du kan för att det inte ska hända igen, och det är ju det viktigaste! Ingen kan förutse allt tok små barn hittar på innan det händer, men om vi lär av våra misstag kan ingen kalla en för dålig mamma!
Sköt om dig!
Men åh men lilla vännen… Förstår att du måste blivit helt förskrämd och skärrad. Barnen är ju ens allt och man vill ju skydda dem från allt. Sån tur att han inte skadade sig. Jag känner med dig och förstår din rädsla och att man känner sig. Jag genomgick samma när André trillade ner från skötbordet. Trodde jag skulle gå i bitar. Som tur var hände det inget, men det gjorde så ont i mig och jag kände mig så dålig som förälder som inte hunnit stoppa det. Men man är inte mer än människa och man måste ta sig vidare. Huvudsaken är att inget hände och att ni finns där för honom nu och att ni kollar igenom hemmet. De är smarta de små. För smarta för sitt eget bästa. Ta hand om er nu och skickar en styrkekram till dig! Kram
Åh fy tusan! Hade det hänt här, vi har bara ett lås… Då är det raka spåret ut på gatan… Finns inget jag kan säga för att du ska må bättre så skickar bara en stor KRAM!
Oj stackars liten. Tänk att han lyckades komma ut. De är smartare än man tror de små. Vilken tur att det gick bra i alla fall, trots tårar och klämskada.
Men kära du. Du får inte känna så.!
Du är inte världens sämsta förälder för att detta hände. Men jag förstår att du känner så…För man klagar alltid på sig själv när något händer sitt barn.
Det var verkligen tur att inget allvarligare hände, och vilken tur att damen hittade honom.
Men vilken buse att lyckas ge sig iväg sådär.
Hoppas han lärt sig och slutar med morgonhyssen.
Men somsagt. DU får inte anklaga dig själv för detta!!
Kramar
Usch vilken mardröm! Men vilken tur att det gick så bra som det gjorde! det får man ju vara glad över, kunde ha hänt en massa hemskt:(
Hoppas ni alla mår bra i alla fall!
Var nu inte för håd mot dig själv och ta istället det som en lärdom vilket du oxå gör som du skriver. Nu ska ju allt barnsäkras…
Jag vill påstå att det kan hända den bästa ;)
Är man riktigt trött och kanske sover dåligt som du gör nu så är det inte lätt att vakna när små fötter tassar iväg.
Jag tycker du är modig som väljer att skriva om det här för det finns säkert dom som kommer med pekfingret nu…
Jag känner iaf att det kunde lika gärna varit mig ska du vet!
Ha nu en lugn o fin dag o mys i massor!
Kramar
Tänkte svara på det du skrev till mig men nu känner jag bara att jag vill skicka en styrke kram.. Förstår att det känns hemskt.. Men du får se det som att det gick bra och att Wilgot mår bra (förutom fingrarna då såklart). Man gör ju allt för att skydda sina barn men ibland händer olyckor, så är det bara. Men jag förstår din känsla. Sätt in en grind som du sa så ska du se att det blir bättre..
KRAMKRAMKRAM till er. Beskyll inte dig själv för mycket. Tyvärr kan inte alltid den bästa mamman vara där, hela tiden.. Man missar ibland :(
neej denise, inte fy fan för dig.. för sånt där kan hända även den bästa.. en olycka går så fort!!
men som du skriver , en grind till wilgots rum kan nog vara en bra idé , han verkar inte ha idétorka den lilla grabben iaf,
kram på er!
Usch då…stackare.
Usch vilken känsla! Men du.. det var inte ditt fel! Allt händer av en anledning och just nu var tanken att Wilgot skulle lära sig att inte hitta på hyss utan istället bli inne hos er. Någonting så mycket värre kunde ha hänt så se det från den ljusa sidan, Wilgot mår bra för han är i trygghet igen! :)
Stackars liten! Kan inte ens föreställa mig hur rädda ni blev. Skönt att de ändå gick bra. Hoppas att han har lärt sig något han med!
Kramar!
Gud, så läskigt :( Stackars Wilgot, så rädd han måste varit :( Lily kommer in till oss så fort hon vaknar, så det är skönt att inte behöva oroa sig för att hon skulle hitta på något på egen hand… Men du, det är knappast ditt fel att det hände!! KRAM!!!!
Åh herregud! Jag förstår att du är skärrad! Vill inte ens tänka på det som kunde hänt! Men nu vet ni, och även vi läsare, att dom är kapabla till så mycket mer än vad man kan tro dom där små. Oj oj, vilken tur att det slutade lyckligt iaf. Stor kram till er alla!
Jag började gråta när jag läste ditt inlägg.
Jag kände paniken i hela min kropp. Åh jag kan inte ens tänka mig hur ni kände er. Fyfarao. Försök att inte anklaga er själva för mycket. Sånadär grejer händer på sekunder! Vilken tur att det gick så bra som det gjorde ändå!
Massa massa kramar till er!
Men fy vad otäckt. Kan förstå hur rädd du var, och han. Vilket tur att allt gick bra. Kram till er
Lägg inte skulden på dig, du ska inte må dåligt över det men kan bara tänka mig in i rädslan du kände.
Barn hittar på saker , barn tänker inte dom bara GÖR och det är ingens fel.
Ska berätta för dig att förra lägenheten jag bodde i så fanns det inget säkerhetslås där uppe innanför dörren.
Jag vaknade också en morgon av att det kändes kallt i lägenheten, jag gick upp och dörren stod vid öppen och inga barn syntes. Sprang ut i trapphuset och ropade och hörde då två ungar skratta och då hade barnen , (båda två) smygit sig ut på morgonen och satt längst ner på väg ut genom ytterdörren men som tur var så fick dom inte upp den för en var för tung. Jag bor alltså mitt istan och det kunde hänt vadsomhelst om dom hade fått upp dörren. Jag försöker då tänka positivt, det hände inget och det kanske hände just detta för man ska öppna ögonen lite extra bara och vara lite extra försiktig.
Jag hängde ett tag en liten hink med ett metall föremål på dörrhantaget så jag hörde direkt om dom var kring dörren för då föll den i backen med ett stort PANG. :)
Sen förklarade jag för barnen att aldrig aldrig öppna dörren utan att mamma är med för den kan vara farligt m.mm blablabla, men då har jag iaf gjort det jag kan och sen visst dåligt samvete det hade jag också men innerst inne vet man att det inte var någons fel.
kram Som sagt glad det gick så pass bra som det gick för honom. Man lär sig av såna här saker.
Men så hemskt, stackars lilla Wilgot, så bra att han skrek då iofs så damen hörde honom.
Men förstår att du känner som du känner och så. Men du kan inte klandra dig själv för mycket. DU är den bästa mamman för honom och du gör allt för honom. Så man kan inte alltid göra helt rätt. Visst sådant här ska ju inte hända. Men klandra dig inte för mycket, för förmodligen har Wilgot också lärt sig en läxa i detta.
Du är en underbar mamma till dina barn <3, du får inget annat tro
BAMSEKRAAAAAM
Det där skulle kunna hända VEM som helst!!
Han tänkte säkert smyga, och busa så ni inte märkte något, och när dom vill det så är dom ju knäpptysta!
Så klandra dig inte! Man kan inte ha koll på dom små liven heeeeeela tiden , då skulle man behöva vara vaken jämt!
Har följt dig ett tag och måste säga att du är en väldigt bra förebild! :)
Kram till er!
men fyfan vad hemskt!!! fick ont i magen av att läsa de här :(
BAMSE KRAM!!
Hej fina denise! Vill bara säga att du/ni inte alls på något sätt är dåliga föräldrar! Allt sånt här kommer med barn. Förstår att du blev RÄDD! Det blir man! Det gick bra och ni har redan en plan för hur man kan göra det svårare för Wilgot att ta sig ut. Ni kan ju trösta er med att han verkar sjukt kompetent genom allt han hittar på!
Hur som helst så vill jag bara tipsa (?) om att alltid ha nyckeln i säkerhetslåset så att ni, om det börjar brinna, alltid kan komma ut snabbt. Vi låste alltid det låset tidigare, men när vi hade påhälsning av en vaktmästare här blev vi varnade. Han hade varit med vid en lägenhetesbrand där familjen stod på insidan och inte hittade sina 7–tilhållarnycklar…
Hoppas du kan sova gott inatt trots det som hänt! Stackars Wilgot – hur lyckas han med allt?
KRAMKRAMKRAM!
Får ont i magen av att läsa! Vilken tur att allt gick så bra och det finns snälla människor! Säkerhetskedja på dörren? Eller en sån där kåpa över själva låset?
Ett tips är att skaffa en säkerhetsspärr. Finns säkert att köpa på K-rauta eller liknande. Vi skaffade vår genom Securitas. Även om de skulle lyckas få upp låset så kommer de inte ut. Spärren låter även rejält så ni hör klart och tydligt ifall han försöker ta sig ut.
Men hjälp, jag förstår precis hur du känner.. och dom där sekundrarna innan man förstår vad som verkligen hänt.. Usch och fy.. Skruttunge till att vara tyst alltså..
men skönt att det gick som det gick ändå! <3
Fina Wilgot! <3
Hoppas resten av dagen blir kanon hjärtat!!
Massa kramar till er!!
Sitter här med tårar i ögonen och tänker på er Wilgot. Vad som helst kunde ha hänt i trappan där men änglarna finns alltid och vakar över de små (så brukar min sambo säga) och det är tur det. Jag är så himla glad över att allt gick bra till slut.
Jag förstår att du känner som du gör men tro inte att du är en dålig mamma för att detta hände, det kan/kunde hända vem som helst. Du är en underbar mamma det ska du veta.
Jag är tom på ord just nu och vet inte riktigt vad jag ska skriva, skulle helst vilja ge dig en bamsekram.
Kram
Herregu! fy vad läskigt! men som du säger, man skulle ALDRIG kunna ana att en tvååring låser upp dörrar så där:S HUA! tur att det gick "bra" iallafall.
kramar
Nej fy fasen va hemskt! Vilken hemsk känsla det måste vara.. Tur att det finns såna människor som hon! Men försök att inte klandra sig allt för mycket, även om jag kan förstå att det är nästan omöjligt.. :(