Igår och idag har inte vart dom roligaste dagarna i mitt liv om jag säger så, snarare bland dom värsta. Jag har verkligen fått smaka på ”Jag räcker inte till”. Mitt samvete är helt kvaddat och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Ungarna har skrikit i kapp flera timmar i streck. Vem ska man ta upp, vem ska man trösta, VEM SKA MAN BEHÖVA LÄMNA ÅT SIDAN? Mitt hjärta skriker ska ni veta. Att behöva lägga ifrån mig Lo för att Wilgot behöver mig, för att sedan ta upp Lo som skriker sig blå för att sedan börja om, usch. Att försöka förklara för en 2 åring som saknar sig mamma är inte alls lätt. Han får oftast komma i andra hand och jag förstår hans sorg och avund. Jag gör verkligen det. Men vad ska man göra? Lo måste ammas, Lo måste få byta blöja, Lo måste få vara nära. Lo, Lo, Lo.. Det är nog så han känner. Stackars min stora skrutt.
Lämningarna på förskolan har dessutom blivit hemska, han blir så otroligt ledsen. Jag förstår varför, hans mamma går iväg med hans lillasyster och han blir ensam kvar. Återigen blir han lämnad åt sidan. Att ha honom hemma på dagarna skulle bara plåga honom ännu mer, men det förstår ju inte han.
Wilgot tar ut sin avund på ett sätt som gör allt så mycket svårare. Nät hon skriker gör han allt han inte får tusen gånger om. Han vet exakt vart min gräns går och självklart ska han över den. Han har börjat testa gränserna vad det gäller att ta försiktigt i lillasyster, vilket gör att jag inte kan lägga ifrån mig henne. Han når nämligen överallt. Han har börjat gnälla för minsta lilla och uppmärksammar jag inte detta med en gång då börjar det gapas. Så fort lillasyster tystnar så är han den underbara ungen som han vanligtvis brukar vara.
Dessa dagar så har Lo haft sin skrikperiod då Wilgot behöver mig som mest, när han kommit hem från förskolan fram tills han ska sova. Detta innebär att jag har en 2 åring som behöver mig samtidigt som jag har en lillasyster som skriker sig hes. När hon skriker så kräver Wilgot ännu mer uppmärksamhet för då kommer avundsjukan fram, han vet att jag måste ta upp henne. Han gör allt i sin väg för att få mig. Här kastas det grejer, lillasyster får sig några hårda klappar, hyss efter hyss, det gnälls, han gråter, skriker och han ”ramlar” och slår sig.. Ja ni fattar. Det känns som om det ända jag gör är att skälla och gnälla. Jag känner mig som världens sämsta mamma, en tråkig jävel som bara skäller och skäller. Men samtidigt vet jag att det inte är så. Jag tar mig tid Wilgot, även om Lo skriker. Han måste också få känna att han kommer i första hand. Det här är inte lätt, inte någon stans. Jag önskar att pappa S hade bättre tider på jobbet. Men vad gör man? Vi behöver ju pengar som vilken annan familj. Jag känner mig lite som ensamstående, något jag inte alls är van vid. Jag vet att det blir bättre med tiden, om inte redan imorgon.
Men just nu är jag helt slut i huvudet, i kroppen. Jag orkar inte känna mig värdelös och rutten längre. Jag vill bara räcka till, kunna finnas där för båda två. Att behöva lämna en åt sidan, höra det hjärtskärande skriket samtidigt som man ska fokusera på den andra. USCH! Mitt mamma hjärta gör ont, riktigt ont! :( Snart är helgen här och pappa S är hemma i 2 dagar. Jag kan säga att jag längtar, men det kanske ni förstår.
Jag behöver lite påfyllning av energi och rosa fluff fluff. ♥
Så var det med det, livet som 2barnsmamma har sin tuffa stunder också.
Lite positivt ska vi väl få in här också. Denna dag har vart bättre än gårdagen, även om jag kämpar med mina inre känslor. Lo somnade nämligen så att jag och Wilgot kunde äta i fred samt umgås lite innan läggdags. Detta i sin tur gjorde att nattningen gick super! Igår låg han och grät efter mig i 1 timme då han hörde Lo skrika, så jag fick springa som en tok för att trösta båda två. Ond cirkel. Men inte idag :) Tack Lo för att du gav storebror och mamma lite ensamtid ♥
Det är inte lätt att vara 2barnsmamma,man tänker på hur lätt det var med 1 barn men det blir lättare ju äldre Lo blir ska du se, det är tufft i början …
Kram på fina er…
Det är en enorm omställning från ett barn som man kan ge allt man har till två och att dela..
Tar psykiskt och fysiskt..
Känner med dig.. det är hemskt…
Huu, det här är ju min mardröm. Jag mår ju redan dåligt över hur det kommer att bli, att jag ska behöva sätta Noëlle åt sidan. Min älskade förstfödda lilla pärla, mitt hjärta kommer att gå sönder.
Tack och lov så är vi ju hemma båda två och om Noëlle inte blir mindre mammig och mer pappig så kanske pappa får ta nya bebisen lite mer så att jag kan ägna mig åt Noëlle.
Hoppas att det lättar snart. Låt Wilgot veta att du förstår att han är arg. Att det är okej att känna som han känner.
Som den där boken jag läste där maken kommer hem till frun och deklarera att han älskar henne så mycket att han bestämt sig för att skaffa sig en till, exakt likadan fru.
Man kan ju tänka sig hur det skulle kännas, och just så känner just syskonet.
Lycka till!
Du ska vara stolt över dig själv!! Du verkar vara en bra mamma och som lyckas varje dag med barnen.. även om det finns dagar som dessa – tunga!
Jag är säker på att morgondagen blir bättre!
Finns det ingenting Wilgot tycker om att göra extra mycket? Typ som att rita, titta på film, nånting som han i vanliga fall kanske inte får göra när han vill..
Det skulle kunna funka, men jag kan tänka mig att du redan tänkt den tanken..
Jag lider med dig, jag har haft tur när mina barn fått sina syskon och det är jag jätteglad över!
Dock tror jag att det kommer ändras nu när den här bebisen kommer, för lill-tjejen som oxå kommer vara hemma är väldigt svartsjuk..
Det är ju fortfarande väldigt nytt för Wilgot oxå, det kommer förhoppningsvis lugna ner sig..
Finns det någon mormor/farmor som kanske kan ta honom ett par timmar så han får full uppmärksamhet?
Lycka till tjejen!
Va jobbigt!
Jag skickar styrkekramar till dig och hoppas på att det kommer bli bättre snart!!
Jag vet verkligen precis hur du känner. Sådär såg Tildas tre första månader ut, varje dag. Koliken höll halvt på att göra mig galen. Att ha ett litet barn som skriker från morgon till kväll pga magont och sedan en tvååring som vill ha ständig uppmärksamhet och testar alla gränser. Det är inte lätt. Men jag kan trösta dig med att det blir bättre, ju äldre Lo blir dessto lättare kommer det att bli.
Idag ser jag tillbaka på det hela och tänker att det var väldigt jobbigt, men det kan uppenbarligen bli värre (syftar på Tildas epilepsi). Det tröstar ju inte så mycket just då, när man är mitt i det. Men jag tror det är viktigt att se framåt och tänka positivt.
Om några månader kommer den här perioden vara glömd och Wilgot kommer vänja sig mer och mer vid sin lillasyster och det kommer också underlätta allt!
Så kämpa på, det kommer bli bättre! :)
Jag vet precis vad du går igenom. Det var bra några månader sen jag gick igenom detsamma. Håll ut vännen. Det BLIR lättare. Wilgot protesterar just nu och det är bara bra. Han visar vad han tycker. Wilda hade det jobbigt 1 1/2 vecka och sen vände det. Det ÄR tufft och det ÄR fruktansvärt att behöva lägga en åt sidan, men du har inte fler aarmar och kan inget göra. Det du KAN göra är att förbereda så mycket du kan under dagen när Wilgot är på fs. SKIT I BLOGGEN!!! Vi finns kvar ändå.
Jag slutade helt att besvara kommentarer i läsarnas bloggar. Det var hårt i början då jag så klart tappade läsare, men vad gör det om hundra år?? Numera läser dem som verkligen vILL läsa min blogg och inte för att jag ska skriva i deras.. Det är en bättre känsla än några 100 fler läsare om dagen
Jag lider med dig! Lillan ar nu 3.5manader sa det har ju blivit lite lattare, men det finns inget varre an den dar kanslan av att vara tvungen att valja ett barn :( Men vi gor alla sa gott vi kan och ingen kan begara mer :)
fin blogg du har :)
Usch, jag vet precis hur det är! Riktigt skitjobbigt är det.. och när Johan är ute på jobb (8 veckor utan att komma hem) Är det som vardag här hemma att ha det sådär, nu är det visserligen bättre än när Wilma var mini.. men känslan av att man inte räcker till som mamma finns alltid kvar! Alvin är ju rätt avundsjuk nu, han inser att Wilma är stor och tar för sig. Han slår henne, puttar omkull henne, kastar grejer hela tiden och överallt. Jag är nog en gnällmorsa jag med, jag skäller/gnäller också hela dagarna känns det som.. han testar min gräns hela tiden och nu när jag är gravid brinner jag upp fort som ett löv, det är inte kul.. tålamodet är i botten när kvällen är nära, då vill jag bara byta roll en stund! Vara Sandra, inte den där gnälliga morsan! Det är trots på hög nivå vissa dagar, men det är väl så det ska vara när dom är 2 år. Men ack så jobbigt det kan vara, fy! Tur att ljusglimtarna kommer då och då under dagen så man glömmer bort det jobbiga för en stund. ♥
Det låter jätte jobbigt :(
Det där är jag som mest oroligast över ska hända här hemma sen när liten har kommit. Hoppas det vänder snart!
Massa styrkekramar till dig!
Jag är också lite oroligt hur det ska bli när jag kommer hem med en bebis och hur kommer Antons reaktion blir, svartsjuk eller nåt.
Jag kan inte precis säga så mycket nu för jag vet inte vad som kommer hända så vi får vänta och se.
Men jag ska ändå försöka se till att Anton inte ska känna sig bortglömd, det kommer nog bli tufft i början men kanske bättre sen, hoppas samma gäller för er :-).
Du verkar en så go och bra mamma, så du kommer klarar dig ;-) och kommer ihåg att inte är alltid lätt, ibland kan man få dåliga dagar.
Skicka styrkekramar till dig.
Hej!
Tittade in på din blogg idag… Mysig och kommer definitivt att komma tillbaka!
Det du skriver i inlägget träffade mig direkt. Fick min tvåa i mars och storebror var då 2,5 år. Jag hade verkligen sett fram emot att få vara föräldraledig igen och ha mysigt med mina små. Därför kom det som en chock för mig när allt bara blev kaos. Jag var glad om jag överlevde dagen och jag fick mestadels agera livvakt åt babyn. Babyn blev orolig och barnen satte igång varandra. Det blev inte heller bättre av att nr 2 var så otroligt krävande (kunde inte vara utan sin mam för en sekund utan jag fick bära omkring på henne jämt). Men det blir bättre! Nu är lillskruttan åtta månader och någon bättre storebror finns inte. Han är otroligt omtänksam och mån om sin lillasyster. Det tar ett tag att få in alla rutiner och att inse att man kanske inte hinner så mycket mer än att just bara vara med barnen… Önskar dig alla lycka och hoppas att ni snart kan få börja njuta av tillvaron!
Styrkekramar till er!
Åh förstår så väl vad du menar och jag är så glad och tacksam över att det för det mesta går bra härhemma med två små barn. Det är tufft och jobbigt speciellt i början när man inte är inne i det helt.
Hoppas Wilgots fas går över snart eller förmildras iaf!
Men du är en grym mamma, glöm aldrig det!
åå vad jag inte längtar tillbaka till den perioden. Lovisen var ju både sjuk och kolik de första 3 månaderna. jag var så glad när ja kommit hem från sjukhuset med henne då Milo hade tagit det så bra och var så fin med sin syster men inoom ett par veckor sedan blev en liten svartsjukekille istället:P han var ju som wilgot. lite yngre. men INTE KUL. jag lider med dig. Svartsjuka är ju såklart naturligt och dina känslor också men inget man vill veta av då man som d skriver inte kan räcka till. som plåster på såren (som jag förstår att du förstår) är att DET KOMMER BLI BÄTTRE :) snart bråkar de om vems bil det var eller liknande istället men det kan man ta ;) Allt blir bra! du är en fin mamma! Ett tips är att (om ni inte gör så redan) låta Staffan mata lillan när han är hemma osv och att du å W stänger in er på rummet eller går själva till parken i ngn halvtimme bara.. Så ni har 100 % egentid. Lycka till. kram
Oj vad jag känner igen mig!. Allt stämmer in på oss just nu. Vild 2 åring som kräver min uppmärksamhet och bebis som bara vill amma mm… Jag det e verkligen att kämpa på och samla krafter på natten o när tillfällen ges!
Kram Sofie
vet du .. ja har haft likadant å det har nog dom flesta .. jag pallade inte amningen pga storasyster . fick en infektion i mitt snitt oxå så kunde inte ta storasyster alls ! . bebis fick ersättning som min mamma fick ge henne .. storasyster fick sitta med mig i soffan å kramas å sen mkt mer än så gjorde vi inte.. men den där ersättningen var guldvärd då .. den här grejen att kunna ge bort bebis när stora gråter å skriker .. ida har ja världens finaste syskon som verkligen älskar varandra .. å det blir bättre !! d e bara den första tiden.. jag grät nog hela dagarna dom första dagarna hemma . allt var så hemskt.. det blir bättre !! =)
Usch… känner smärtan i ditt hjärta fast än att jag bara har ett barn. Men tycker ändå du är jätte duktig, helt enkelt GRYM!!!
KRAMAR!
Usch, jag kan tänka mig att det är jobbigt! Att ni blivit en till är ju en stor omställning för hela familjen, och det kan inte gå smärtfritt. Han kanske ska få vara hemma några dagar från dagis, för att få hjälpa till med Lo, att får vara nära er båda kanske minskar svartsjukan?
Skickar lite styrkekramar till dig!
När min förstfödde var 16 månader så kom vår minsting och den förstfödde kände direkt att han var "nummer 2" men så är det ju inte men en nyfödd kräver mycket.
Sen den dagen hon kom har han visat att han inte alls gillar det och idag är dom 4 år och 2 år&9 månader – och dom slåss med varandra från morgon till kväll.
Jag har sällan ork till någonting och då ska du veta att båda två är på dagis till kl 16 varje dag, dom går inte på samma avdelning men så fort vi lämnat dagiset börjar tjafset och sen när vi väl kommer hem då slåss dom så att båda grinar.
Fruktansvärt jobbigt och jag hoppas att ni slipper få det som vi!
Ack så svårt det är att räcka till! Men jag måste bara säga: Sele! Ojoj vad den räddar min vardag som tvåbarnsmor! Den och babysittern :-)
Sen så har Nea och Milo varsin exakt likadan filt. Så när det e kvällsmys i soffan kan de mysa under varsien. eller som i vagnen, i bilen. Tror det var bra att de hade något likadant. Var bara en slump att det blev så.
Dessutom råkade vi ha två babysitters, då milo som liten inte gillade den första som vi köpte. Så vi köpte en till begagnad. Så nu sitter de i varsien ibland, haha.
Har ni testat Windi eller Gripe water för lilla Los mage? Båda ska va grymma!
Du är en grymt bra mamma!!!
Kramar!
jobbigt att känna att man inte räcker till :(
har du prövat att ha Lo i bärselen så hon får närhet men att du kan ge Wilgot uppmärksamhet med? tänker att båda kanske kan vara lite nöjdare då :)
Men sötnos!!! Jobbigt att ha känslan av att inte vara mamma nog.. Försök acceptera att det är så.. det blir bättre!
KRAM
Förstår dig! Finns det inget sätt din sambo kan ta ut halvdagar så han kommer hem tidigare?
Vi kommer ju dela på föräldrapenningen så jag slipper vara ensam med två barn, skulle aldrig orka! Eloge till dig kämpa på!
Jag känner igen det där SÅ väl. Även om Emilia var 6 år och förstod "bättre" än lilla W så blev det sjukt jobbigt med svartsjukan och alla hyss.
Som tur var så var hon alltid snäll med Elian ändå, även om det är supervanligt att storsyskonen lackar ur på de små.
Jag fick x antal slag och sparkar av min storebror när jag kom ;)
Jag har inga råd eller så… bara lite pepp. Du är stark och det kommer bli bättre senare. Håll ut och njut för fullt av helgerna när du får hjälp!
Kram
Usch, inte lätt. Har inga direkta tips att komma med. Så svårt när man inte kan kommunicera så bra än, inte föra en dialog även om det är jobbigt att få syskon i vilken ålder som helst, iallafall den första tiden. Det enda som tröstar är väl att det blir bättre… senare… Njut av era 2 dagar. Kanske du kan göra något på tu man hand med W?
Stackare. Vet precis hur det känns. Kan man någonsin reparera hela sprickan man gör i relationen med sin tvååring? Jag har mått så dåligt över att Liam blivit lidande och haft sån ångest när pappan åker och jobbar att jag valt att gå till mödravårdens psykolog. Det hjälper verkligen så. Kontakta dom om du vill ha hjälp. Hon har hjälpt mig mkt med att förstå hur Liam känner sig och vad jag kan göra för att hjälpa honom.
Senast idag sa Liam att han blir arg på mamma för att hon tar hand om Saga och bad mig gå så han fick leka med pappan . Behöver jag säga att jag bröt ihop?
Vi hade lika jobbigt med dagislämningarna i ca tre veckor. Gud vad jobbigt det var. Men det gick över, tack å lov…
Styrkekram!
ÅÅÅ vad jag känner igen mej.. Jag hade den perioden efter ca 3 veckor och de höll i sig i drygt en vecka.. Nu har vi alla hittat våra roller här hemma och fått rutin på vardagen igen och allt flyter på bra igen.. Men jag kommer säker komma in i dessa perioder igen när de små utvecklas..
Jag kan bara säga kämpa vidare det ger med sig!!
Och tänk på att du är världens bästa mamma till just dina barn!! :-)
Kram
Jag förstår dig helt i hur du känner. Har haft många såna dagar, men som tur är så blir det bättre ju äldre dom blir. När den minsta inte är lika beroende av än. Så får man mer tid till att leka med båda tillsammans. Men kommer ihåg den känslan av att inte räcka till och det känns som det enda man säger är nej. Många nätter man ligger och tänker att i morgon ska jag försöka göra på ett bättre sätt, men ändå så blir det likadant!
Kan lova dig att du är den bästa mamman dina barn kan ha <3
Åååh vad jag känner igen mig i det du skriver!
Är en 25-årig nybliven 2-barnsmamma i Skåne. Vi fick vår andra son när första sonen precis fyllt 3 år (så han är ju lite äldre än din Wilgot).
I början var det rätt ok med en liten bebis i huset. Men bara efter några dagar blev det precis som du skriver: storebror blev svartsjuk, och lär sig vilka stunder man kan hitta på hyss!
Jag bröt dessutom svanskotan när jag födde minstingen, så jag hade grymt ont första veckorna och kunde knappt resa mig eller sätta mig utan hjälp :-(
Nu är lillpojken snart 4 månader, och jag lovar, det BLIR bättre. Men visst är det en fruktansvärd känsla av att inte räcka till! Det skär i hjärtat när man tvingas skjuta sitt "stora" barn åt sidan, för att man inte har nåt val, som du skriver. Man MÅSTE ju ta hand om bebisen!
Du är inte ensam om att känna så, och jag lovar dig att det snart blir bättre!
Kram på dig :-)
Du skrev ju till mig igår och såg att jag hade en jobbig dag, Min Lo var inte nöjd med något och känslan av att känna sig otillräcklig är fruktansvärd. Och då har jag en som tar min tid.. kan verkligen förstå att ditt hjärta går i tusen då båda behöver dig, men som du skriver så kommer det såklart vända och ni kommer hitta en bra lösning för båda barnen :) Men jag skickar ändå alla min styrkekramar och hoppas att dina fina barn är gladare imorgon <3 Kramar!!
din stackare :/ jag förstår ditt dilemma, och stackars wilgot :(
Jobbar din sambo nu om dagarna? Tänkte om du inte fick nå hjälp till avlastning alls om dagarna?
Skickar lite styrke kramar till dig :)
Styrkekramar till dig! Förstår att det måste vara jobbigt att känna att man inte räcker till :-/ Det är ju en stor omställning för Wilgot att inte få all uppmärksamhet hela tiden, som han tidigare är van vid, men snart ska du se att allt blir bättre. Just att höra sitt barn skrika gör ju såååå ont i hjärtat!
Alla styrkekramar i världen till dig!
Jag lider med sig och hoppas att det vänder snart!!
Låter jättetufft att känna att man inte räcker till när man så gärna vill finnas för båda sina barn. Hoppas på bättre dagar framöver! :)
Jag tycker du verkar göra ett underbart jobb med bägge barnen!
Förstår dock att du längtar efter lite avlastning! Stor styrkekram till dig!
Första tiden med två små i nära ålder är inte alltför kul, det är nog bara ett fåtal som har tur och slipper kaos. Hade det likadant i vintras, nyinflyttad til en stad där jag inte kände någon dessutom, det var inte kul :(