an awesome life about me

I 3 månader har jag väntat på att blogglusten ska komma tillbaka men det händer liksom aldrig. Så nu har jag beslutat mig för att skriva de sista raderna i denna blogg. Tiden finns inte på samma sätt längre och jag prioriterar helt enkelt annat. Men den största anledningen är att det inte känns lika…

Det är nästan så att jag behöver hugga av mig händerna för att hålla dom i styr just nu. Blir helt knäpp på vissa människor. Kan NÅGON bara svara på vad som är för fel att ha en pojkvän/man/sambo som hjälper till med barnen? Jag blir då knäpp för jag förstår inte felet i det.…

Kommentar från Linda Eriksson: Att du ens får ha barnen kvar, det är ju förjävligt!!!! Finns folk som vill ha barn och inte kan/får… så hittar man en sån som dej, nä dra åt helvete och jag tycker så synd om barnen så det är nå hemskt. Hoppas ni ungar får det bättre hos någon…

Varför måste vissa människor vara så tragiska och skrattretande för? Varför ens lämna kommentarer om ni inte har något vettigt att säga? Jag avskyr folk som DÖMMER mig och min familj. Folk som drar egna slutsatser och egentligen inte ens har en aning om sanningen. Som sagt. Det är inte kul att lägga tid på…