Det är väldigt svårt att förklara hur man mår och känner sig när man genomgår en depression, ännu svårare är det för utomstående att förstå. Det är jätte svårt att förklara allt det man känner. Jag lider inte av en super svår depression och detta gör att jag är lite medveten om hur jag känner och hur jag mår. Men trots det så är det så sjukt svårt att verkligen förklara. Dels för att det är svårt att sätta ord på känslor men även för att man skäms. Ibland önskar jag att jag hade en djupare depression så jag slapp vara medveten om hur det kunnat vara. Det blir liksom helt fel..
Det vidrigaste med att ha en depression är att man tvingas leva sitt liv fångad i en kropp som man inte känner igen. Man tvingas vara någon annan, någon man inte vill vara. Att samtidigt ha barn som behöver sin mamma gör att man tampas med samveten, samvetet om att man inte kan, att man inte orkar, att man INTE VILL. Det är så fruktansvärt jobbigt. Man vill ge allt för sina barn och när man har viljan men är bunden i en kropp som inte vill så blir man förjävla ledsen. Att inte känna fullbordad glädje över livet är något jag inte minns hur det känns.
Alla måsten gör att man mår äckligt dåligt. Hela min dag är full av måsten, hela tiden. Ibland får jag panik för att alla måsten väller över mig. Finns inte någon tid på hela dygnet jag är utan måsten. Jag är ständigt stressad och rastlös trots att jag inte känner för att göra någonting. Jag glömmer saker hela tiden. Jag glömde bort Wilgots föräldramöte, glömmer bort att ta fram mat ur frysen, glömmer att gå till läkarn, glömmer svara på sms, glömmer, glömmer glömmer. Jag som annars har STENKOLL på allt. Jag kan inte sitta still och när jag väl gör det så skakar jag antingen på benen eller rör på fötterna. Koppla av, vad är det? Mitt självförtroende är helt kvaddat just nu och stackars Staffan som får höra på mitt ständiga gnäll. Hur mycket jag än sover så är jag lika trött för det. Jag kan sova 12 timmar och gäspa mig genom dagen. Mitt GO finns inte kvar.. Varje dag känner jag för att bara sitta och glo in i väggen, lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Jag skulle lätt kunna skita i att äta bara för att det är så sjukt jobbigt att laga mat men också för att jag inte känner att jag behöver äta, det är meningslöst. Men oavsett vad jag känner, vad jag inte vill så gör jag det ändå. För att jag måste.. Mina barn behöver mig. Jag kan inte skita i att laga mat, jag kan inte skita i att gå och hämta Wiglot på dagis, jag kan inte skita i och handla, eller bada barnen, jag kan inte skita i alla måsten. Jag behövs.. Ibland är detta det jobbigaste, att jag inte kan släppa allt och bara vara.
Det är så vidrigt allt detta. Obehagligt och frustrerande. Att tappa bort sig själv och leva dessa dagar i någon annans kropp.. Nej fy fan rent ut sagt. Jag saknar mitt rätta jag så fruktansvärt mycket. Jag är trött på att spela glad..Det gör så förbannat jävla ont i mitt hjärta när jag tänker på mina barn.. Mina vackra fina barn. Jag har känt höjden av dåligt samvete. Jag tänker varje dag att jag inte är bra nog för mina barn. Att dom inte är värda mig..
Visst finns det stunder då jag skrattar med hela mitt hjärta, då jag känner mig lycklig. Men dom stunderna är få. Oftast tar jag mig igenom dagen helt okej. Men vissa dagar går jag och lägger mig med tårar i ögonen för att den vart så jävla dålig. Varje dag önskar jag att jag ska få vakna upp och känna att ser fram emot dagen. Men blir lika besviken varje gång jag vaknar..
Det är nästan som om man vore förlamad. Hur mycket man än försöker så händer det ingenting.
Jag vill bara ta mig ur detta nu. Mitt tålamod är snart slut, min ork också. Jag vill bara finnas där för mina barn och min familj och känna oändlig lycka. Jag vill ha tillbaka min energi, min glöd och mitt go. Jag vill bara få leva..som jag gjorde förut..
Det är tur jag är stark och har kvar min kämparglöd..Annars hade nog hela mitt liv rasat samman..
Detta blev säkert jätte konstigt formulerat men det är jag.. Jag tänker inte gå tillbaka och läsa för att det ska se bra ut.
Jag väljer att skriva om detta för att det kan hjälpa andra. Att förstå att man är inne i en depression är så otroligt svårt. Det var faktiskt några av mina läsare som fick mig att förstå att det var fel på mig. Att jag dalade ner i en värld där man inte bör vara. Sen är min blogg så mkt mig den kan bli så det är självklart att detta ska vara med.
Tack för mig ♥
Kämpa på, jag vet hur jobbigt det är. Men det viktigaste är att du kämpar och får hjälp och stöd, jag fick ingen hjälp på sjukhuset så jag fick kämpa själv,. Men är man stark och envis så klarar man det! fortsätt aldrig kämpa!
kramar!
Du ska absolut inte skämmas för någonting glöm aldrig det, du verkar vara en såååå goooo tjej med en helt underbar familj. Va stark hur svårt det än är. Sänder lite kärlek till dig från främmande mig och min lilla son i magen. <3<3 massa kramar <3<3
Hej!
Först vill jag säga att du är stark som klarar av att skriva om det, berätta om det, det är terapi för dig själv att sätta allt på pränt (även om det inte känns så) och det är många som kommer känna igen sig i dig och hur du mår.
Jag har gått igenom ungefär samma mående som dig, vissa dagar… Jag tänker inte skriva en roman här, men kort och gott, jag fick till en utredning och det visade sig att jag har adhd. Och att ha gått med det i så många år, obehandlat, har varit väldigt jobbigt, och extremt slitigt, både på mig själv och mina barn. Jag kämpar på, men det kommer aldrig bli helt enkelt. Sådär som när man undrar hur fanken andra människor egentligen lyckas med allt, och får alltet att se så Enkelt ut. Jag har haft djupa depressioner, lättare depparperioder, ångest, stress osv.. Och jag gör bäst jag kan. Behöver du prata med någon, så finns jag här, ibland är det skönt att prata med någon utifrån. Kika gärna förbi min blogg btw, där skriver jag om allt och ingenting, och väldigt mycket om hur jag mår och mått genom åren. Ta hand om dig, och du, ge inte upp din blogg, någonsin, om inte du själv vill det. Jag såg vad du råkat ut för, och det är aldrig ok. Du är grym, och idioter som slösar sitt liv med att trycka ner andra är inte ens värd ett andetag. Ha det fint!
jag tycker att du verkar väldigt stark, bland annat för att du vågar skriva om det.
det som har hjälpt mig när jag mått riktigt dåligt är min Gudstro.
hoppas att du lyckas ta dig ur det här snart!
kram
Försök att leva just här och nu. Inte tänka så mycket på det som varit och inte planera så mycket frammåt. Att göra det bästa av den dag som just är….det är lösningen! Svårt…ja men man kan öva på "här och nu" och släppa taget om duktigheten. Lycka till!
Kan inte föreställa mig hur du känner men förstår att du lider!
Skickar styrkekramar och en tanke till dig!! <3
Vet inte om du skrivet tidigare så frågar istället. Har du inte fått hjälp? Tabletter? Jag har knaprat tabletter länge, jag mår toppen på dom. Höja dosen?
Kram på´re
Men fy, jag börjar nästan gråta när jag läser det här.
Lilla vännen. Jag hoppas verkligen det ordnar sig snart. Du är värd att vara lycklig, för du verkar vara en fantastisk tjej och mamma.
Jag håller alla mina tummar och tår, för att du ska ta dig igenom det här så snabbt som möjligt. Att du en dag vaknar upp och känner glädje och lycka igen.
Stor kram till dig.
Jag tror på dig! Jag tror alla tror på dig! Hoppas att du en dag kan få vakna och kännna "Ny dag, nya möjligheter, denna dag kommer bli toppen!" Den dagen är jag säker på att du kommer få uppleva! Och säker är jag också på att du är en aldeles fantastisk mamma! :D ♥
Min mamma har också en deprission och ibland när hon "får feber" så kan hon sova en hel helg och hon går och lägger sig vid 7 ibland innan maten för att hon är så trött.
Så jag förstår nog lite hur det känns men du har Wilgot, Lo och Staffan som hjälper dig! ♥
LYCKA TILL! All lycka till dig ♥
Jag bara håller tummarna för att du ska orka ta dig upp igen, känna mer glädje och mindre depp <3 Tur du har dina barn och din Staffan, som ger dig styrka att vara den du faktiskt är… trots allt. <3
Stor kram
Denise! Du skriver så målande och så sant om hur man känner sig i en dep!
Jag känner igen varje ord…
Hoppas att du får bra hjälp och att dina nära o kära finns där o stöttar dig!
Härliga bilder på när ni var ute o lekte! Visst ska man leka med sina barn. I den mån jag kan o får plats ;) så är jag med o leker men visst kan jag erkänna att även jag kollar mobilen nör jag står där o hänger ibland ;)
Ha en fin dag!
d hade kunnat va mej du skrev om! Så ja förstår verkligen hur du har d….
Jag har varit där. Jag försökte dölja det för alla, hade ständigt dåligt samvete och tyckte inte att jag var värd någonting. Jag försökte hålla uppe min fasad och i något år så gick det. (med ätstörningar som följd) Men, tillslut så sa kroppen stopp, jag har en dag som jag inte minns. En dag då jag inte vet var jag har varit, vad jag har gjort. INGENTING, förrän min pappa hittade mig och körde hem mig. Det tog stopp helt enkelt, huvudet och kroppen orkade inte hålla upp skenet längre. Även om det är bland det värsta som hänt mig så är det bland det bästa på samma gång. Jag fick börja träffa en psykolog som lät mig prata om allt. Så otroligt viktigt att prata med någon som inte tar illa vid sig, som inte dömmer, som BARA lyssnar. Livet är inte så jävla lätt hela tiden och ibland blir det fel. Som min pappa säger: Hjärnan är det mest komplexa organ vi har i vår kropp, det är inte så konstigt att den blir "sjuk" ibland. Egentligen är det inte konstigare än maginfluensa eller blindtarmsinflammation.
Du är stark. Du är värd allt. Du gör ditt bästa för dina barn och de älskar dig för det.
Du har inte misslyckats bara för att det har blivit såhär just nu.
Och framförallt, du pratar om det, du gör någonting åt det. Det är allt man kan, att bli medveten är första och bästa steget mot att bli sig själv igen. Kämpa på. Jag lovar att det vänder!
Kärlek/ Andrea
Jag vet precis hur det är, jag har Bipolär sjukdom och lidit av depressioner i 5 år. Nu äter jag medicin för andra gången.
Be strong! Du är sån fantastisk mamma och du har verkligen så fina ungar. Du får skriva till mig om du vill prata om depressionen, även om jag är 5 år yngre.
Ta hand om dig och dina!
Kram
KRAM <3
Hej! Jag ville bara säga att jag förstår precis hur du känner! Vi har fått våra första barn precis samtidigt och efter sonen föddes dalade jag rakt ner i en depression, kände precis som du beskriver.. Att det i sin tur ledde till en massa skit då min andra hälft inte förstod och vi separerade och en massa gjorde det inte bättre.. Men plötsligt kändes allt bra igen, vi fann varandra igen och väntar nu nästa barn och allt var roligt igen! När jag nu satt och läste ditt försök att sätta ord på depressionen kände jag att det är precis där jag är nu igen, för många måsten:( bara att laga mat tar emot, ngt man annars älskar! Suck. På gott och ont denna gång håller man allt inom sig, vill inte visa att allt inte är super o låtsas hellre. Det jag väl egentligen ville säga är att det är sjukt hur "lätt" det är för andra att tro att allt är bra bar man låtsas lite. Ex när jag läser din blogg och ändå vet hur du känner dig så förundras jag över hur du orkar med allt. När jag ser en bild på en maträtt tänker jag "wow att hon orkar, det gör knappt jag!". Knäppt hur man funkar egentligen, men du har en superblogg och underbara barn! Hoppas du får det bättre igen! Kram
Du och din sambo kanske ska ordna en barnvakt så kan ni åka och sova på hotell och göra något tillsammans, så ni kommer från hemmet där man ser alla "måsten" samtidigt som ni kan vara er själva utan att måsta kontrollera barnen.
Antar att en natt gör stor skillnad :)
Vad starkt av dig att skriva så utlämnande. Jag känner mig tagen efter att ha läst ditt inlägg. Har själv inte varit deprimerad på det sättet(tror jag) Hade dock en svacka drygt ett år efter att ungarna fötts. Kände då likadant som du skriver. Orkade ingenting, ville ingenting, kunde ingenting. Dra täcket över huvudet och sova ett dygn kändes ofta lockande. Men så kom ju det där samvetet i kapp och barnens bästa sattes i första hand.
Åh, jag får verkligen flashbacks efter detta inlägg och hoppas innerligt att du tar dig ur depressionen. Om du har möjlighet att få avlastning (inte av din kille utan någon utanför familjen), var inte rädd för att be om det. Kanske lite egentid (typ en helg) kan föra dig i rätt riktning. Antingen få vara helt själv och faktiskt bara få sitta en hel dag och glo in i väggen, slippa tvätta, slippa städa, slippa laga mat. Bara få vara Denise.
Styrkekramar till dig!!
kämpa kämpa kämpa. det går alltid att ta sig upp. jag hoppas allt blir bra! kram på dig fina du!
Ett tips!
Hitta på lite på dagarna så du kommer hemifrån så du inte fastnar i din deprison, det kan hjälpa.
Gå till någon kompis och ta en fika eller ja vad som helst!
Jag brukar bli deprimerad innan min mens! Man vill bara gråta hela tin då! Vet hur det känns!
än en gång ett klokrent inlägg! Du får till det så bra med orden..
Jag fick tårar i ögonen när jag läste detta. Du sätter ord på vad jag inte kunnat förklara för mina närstående. Min wille föddes med hjärtfel, där rasade jag samman. I början var det något hela annat och jag har inte depression på pappret men jag vet ju själv att nått är fel. Vissa dagar känner jag också glädje men dem är som dina väldigt få. Jag ser fram emot saker, tex träffa vänner osv. Men just när den dagen kommer så man ska göra det så funkar det inte. Men jag måste också, för mina barns skulle.
Kämpa på!!! Kram Sofi
Jag vet inte om det hjälper men jag förstår exakt hur du känner. Pratar du med någon professionell? Annars kan du sätta dig och skriva ner alla tankar om vad som gör att du mår dåligt (om du är medveten om det). Så gjorde jag själv, varje kväll ett nytt "kapitel". Det hjälpte mig att sätta ord på mina känslor och reda ut vad allt berodde på.
Styrkekramar till dig!
Jag tycker att du är stark som skriver om det e bloggen. Jag hålleralla tummar och tår för att du snart ska må bättre! Kram
Känner igen mig i så mycket du skriver.. :/ Stor kram!
Alla dessa "osynliga" sjukdomar är så svåra att leva med just för att ingen annan ser hur man mår.. Jag själv levde med ätstörning under en längre period.. Men fick hjälp och tog nig ur det.. DU kan med!! Kämpa på Denise. Stor kram
Jag har också drabbats av depression tidigare och jag känner igen mig så väl i det du skriver.
Man tappar all tro på sig själv och ingenting känns roligt längre. Det man tidigare brunnit för blir till krav och man vill bara ligga kvar i sängen men när man väl ligger där känner man bara stress och oro.
Men som tur är går detta så småningom över och då är det svårt att förstå hur man kan ha mått så dåligt. Det som är viktigt att förstå är att det kan drabba vem som helst och att man inte är ensam. Våga ta hjälp om du inte redan fått det. En bra samtalskontakt är guld värd. Hoppas du snart mår bättre <3 och du är modig som vågar berätta
Vad modig du är som skriver öppet men som du säger så tror jag att det hjälper andra. Det hjälper iaf mig att läsa om andra i samma situation.<3
Och en liten fråga bara. Är du nöjd med ditt stativ du köpte, har för
Mig att jag frågat tidigare men är inte säker hehe. Kram
Vet precis vad du går igenom. Har varit inlagd pga det, när jag var 18 eftersom jag helt sonika slutade äta och sov istället. Det är en lång väg tillbaka och tyvärr känns det som att man fått mentala ärr av det, men jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten! Man blir mer medveten om ens gränser och vad man faktiskt klarar av. Det som är viktigt för en blir ännu viktigare och efter min depression skedde en "utrensning" där jag slutade umgås med energitjuvar och bara gjorde saker för min egen skull. Jag har varit nära att trilla ner i hålet många ggr men tack vare den tidigare depressionen så kan jag nu förhindra att jag glider ner igen.
Det blir bättre!!! Stora kramar till dig! Sov och ät! Kanske kan du sova middag en stund varje dag också? Kram igen :-)
Tycker du är väldigt modig och stark som går ut öppet med ett sånt här inlägg. Go girl!!! Det är tur att vi har våra barn, för utan dom i dessa stunder så hade man nog struntat i mycket.. Känner igen en l iten del av det du beskriver.. Fortsätt kämpa, till slut kommer nog de bra dagarna du skriver om, bara du själv vill!! KRAM
Jag tycker att du beskriver det jättebra, hur fruktansvärt det faktiskt är. Fortsätt kämpa, man tror inte att det ska gå över när man är mitt i det men det kommer bättre dagar.
Du behöver inte svara på det men får du någon hjälp professionellt? Det är inte meningen att du ska behöva kämpa ensam.
Fina fina du!
jag vet att de är ett helvete att ha depression .
Man vill bara sova i flera dagar.
men du är jätte stark som tar dig upp varje gång .
Du kommer klara det hära ! <3
Kommer vara jobbigt ett tag , men se framåt , allt ordnar sig allt blir bra :)
Du är en väldigt fin person , och dina barn är jätte söta, och du verkar ha en underbar pojkvän , du har en familj . du har lycka :)
Jag vill att du ska må bra :)<3
Kom ihåg du har fin insida och utsida :)
Kramar
Vet precis hur du känner har varit där många gånger. Det enda jag kan säga som tröst är att det faktiskt går över! har du fått testa någon mild medicin typ SSRI preparat? jag har använt en väldigt låg dos av sertralin i perioder och det har hjälp mig väldigt bra. Har du förresten kollat din sköldkörtel? många får problem efter graviditet och kan må dåligt av det.
Hoppas du får må riktigt bra snart och du, snart är det sommar! den årstiden brukar göra mkt för både kropp och knopp:)
kram kram
♥ ♥ ♥ ♥
Det finns ett ord som heter utmattningsdepression. Det är lätt att få med två barn varav ett spädbarn. Jag var själv nära där du är. Med en bebis har man måsten hela tiden och minst en som är beroende av en konstant. Hur mycket man än älskar sina barn så är man ju helt utmattad! Sömnbrist, dela sin energi på två, hormoner och dessutom amningshjärnan, då funkar inget. Det enda jag kan säga att Ariel är 7 mån nu och det blir lättare och lättare för varje dag. Jag börjar minnas igen och vi har hittat våra platser i familjen. Så fina du håll ut! Det kommer bli bättre!
Stor kram!
Jag har alltid gillat din blogg, men tyvärr måste jag nu säga hejdå och lämna. Jag mår dåligt när jag går in här, och jag känner nu att du inte är den Denise som började skriva. Allt du gör nu är att få uppmärksamhet på uppmärksamhet!
Du va så mycket varmare när din blogg inte exploderade. Jag hoppas verkligen att du börjar må bättre och att du kommer tillbaka till den tjej du var förut, och att du är den mamman för dina barn som du vill.
Men jag känner att du har blivit för mycket i rampljuset, eller att du trivs för mycket just där! allt för dina kommentarer som någon tidigare har påpekat. Att folk har hoppat på dig och dina barn är så himla fel, och jag har verkligen lidit med dig. Samtidigt kan jag hålla med om vissa åsikter! Men alla har vi dom, och tur är väl det.
Tack för denna tid och fina läsning! Men jag har fått en annan uppfattning & en annan bild av dig nu.. Du har helt fantastiska barn, glöm inte det. Ta vara på dom! Tiden går snabbt…
Kram!
Åh jag blev tårögd när jag läste ditt inlägg. Så starkt av dig att skriva om det här! Jag vet inte hur det känns att vara deprimerad på så vis, men jag vet hur det känns att må fruktansvärt dåligt över någonting.
I år är det tre år sedan min bästa vän (min Pappa) rycktes ifrån mig och inga ord kan beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mått över det. Jag har pratat med kuratorer och försökt med allt, idag mår jag bra, men det kan bli bättre. När du skriver hur du känner och mår så känns det precis som att det är jag själv som skriver. Jag hoppas det blir bättre för dig och jag vet att du är så pass stark så du kommer klara det här. Jag finns om du känner att du behöver ventilera dig någon gång, jag lyssnar alltid och vill stötta. Stor kram på dig <3
Om dina läser fick dig att tro att det är fel på dig, så är det dem som har fel. Förstår du hur stark du är som kan prata om detta, stå för det och vara medveten om det? Fortsätt vara stark, jag vill följa din framgång till lycka. :) Kram Helena.
Om dina läser fick dig att tro att det är fel på dig, så är det dem som har fel. Förstår du hur stark du är som kan prata om detta, stå för det och vara medveten om det? Fortsätt vara stark, jag vill följa din framgång till lycka. :) Kram Helena.
Starkt av dig att vara ärlig med hur det är att leva med depression! När du skriver: "när man har viljan men är bunden i en kropp som inte vill" så nickar jag igenkännande. Dock så har jag ingen depression, men har en kropp som har konstant värk och en onaturlig trötthet som inte går att vila bort. Det är tur att man har viljan, men samtidigt så gör den en så ledsen för att man vill så mycket men inte orkar. Kämpa på! Du tar dig ur det här på något vis.
Förstår dig precis Denise. Min depression har pågått länge, men intensifierades i samband med att min son föddes. Man tror att man förvandlats till den bittra, ledsna spillra av sitt gamla jag. För 2,5 månad sen tog jag telefonen och ringde vården. Jag orkade inte längre. Fick börja gå i samtalsterapi och för några veckor sen fick jag antideppresiv medicin insatt. Jag känner redan effekt. jag vet inte om du redan genomgår det här, annars ta kontakt med vården och psykiatrin, det finns hjälp att få! Man ska inte behöva må såhär.
Skickar en stor styrkekram till dig. Du är så stark som orkar skriva om hur du känner, om ett ämne som ofta tystas ner och är tabu att prata om.
Känner igen mig så sjukt mycket i det du skriver. Jag har varit till läkaren för drygt en vecka sen och jag ska få en samtalskontakt till att börja med. Han ansåg inte att han kan sätta diagnos depression men jag har alla symtom men dom är inte riktigt tillräckliga om du förstår vad jag menar. Men bara att få prata med någon tror jag kommer göra mycket sen försöker jag knoga på hemma så gitt det går fastän det är som du skriver att man helst vill ligga kvar i sängen. Kram på dig! :)
Hoppas innerligt att du hittar tillbaka så snart som möjligt. Tkr att du är en jättefin tjej som verkar så härlig på alla sätt och vis, och ÄRLIG.
Kom ihåg att det är okej att inte vara okej, man får vara ledsen och man får må skit. Allt kan inte vara på topp varje dag, jag brukar gå efter "Falling down is a part of life, getting back up is living." Och kom ihåg att när dagen känns som mörkast, så kan saker o ting faktiskt bara bli bättre. Om inte just för tillfället, så iallafall så småningom.
Om jag kunde så skulle jag ge dig världens fetaste bamsekram, du är bra Denise!
Känner igen mig nått så fruktansvärt i allt du skriver ! Hade en lättare depression i början av gymnasiet då mina föräldrar gick isär och även under graviditeten med William. Förstod inte de då men nu när jag ser tillbaka på hur jag mådde så har jag insett hur det faktiskt var.
Man får helt enkelt fortsätta kämpa för en dag så vaknar man upp på morgonen och känner både ork och lycka och trotts att det känns piss nu så är ändå dom där bra dagarna värda att både vänta på och kämpa för ! :)
Kram <3
Jag rös när jag läste det du skrivit. Du beskrev det så himla bra och det stämde nämligen på pricken med hur jag har känt en lång tid och hur jag emellanåt känner. Nu vet jag inte om du kanske redan tar hjälp utifrån men det var det som hjälpte mig. Att få prata med någon och få ur sig allt. Jag har läst din blogg lite tycker ni verkar vara en jättemysig liten familj. Kram <3
Otroligt starkt skrivet! Att skriva precis hur du känner dig när du mår som sämst, våga visa blotta dina känslor för oss är otroligt starkt gjort. Dina barn älskar dig för den du är inte för hur du är…
Jag vet precis. Jag drabbades av utmattningsdepression. För mkt jobb och duktighetssyndrom. Du verkar oxå vara väldigt ambitös. Är frisk idag men är lätt att trilla dit igen, så man får vara försiktig. Har ändrat en hel del saker i mitt liv. Bla att säga nej till saker.
Hade inga barn då och kan inte föreställa mig hur tungt det måste vara.
Vet inte riktigt vad du lider av för slags depression. Men var rädd om dig. Kan ni få avlastning av släkt och vänner? Ett annat tips är att gå och prata med nån. Jag blev sjukskriven, är du det? I så fall kanske Staffan kan vara föräldraledig, så du kan bara få vårda dig själv så du blir frisk. Även om det är en lätt depression så är det allvarliga saker
Var rädd om dig
//Karin
PS känner igen mig i alla måsten, dagarna går i ett
Vad modig du är Denise som vågar skriva om detta. Jag har också depressioner till å från men inte vågar jag skriva om det.. ^^. Du är grym, och jag hoppas du mår bättre snart.. Know the feelings, och det är så hemskt.
…Jag tror på att du ska komma igång med lätt träning de dagarna Staffan är hemma hos er! 20min aktivitet, kanske börja med promenad som inte innefattar "passa barn" alls? Dvs. själv – eller bara du & Staffan? Eller kort kort pass på gymet, kanske bara gå dit och känna att du är på väg åt rätt håll? Jag tror det skulle ge dig en "frizon" och bygga upp dej både fysiskt och psykiskt. Det största steget är att ta sig dit – sen är det inga problem och prestationen är över och avklarad! Hejar på dej!!!!!!!!!!!!!!!!!!! stor kram !!!!
Kämpa på Denise, det finns ett ljus i tunneln.
Skickar styrkekramar
Låter inte alls kul :/ Känner igen mig på vissa saker.. Synd att du inte bodde i Örebro för då hade jag kommit och delat alla måsten med dig! :D Känner du ingen annan som är mammaledig så ni kan hjälpas åt med att handla laga mat passa barn osv? Hoppas det blir bättre inom kort <3
"att leva med en depression", bara där avslöjar du en helt fel inställning. Jag har varit djupt deprimera till och från i några år, gått på massa läkemedel, gått hos samtalsterapeuter, till och med ect behandling. inget utav det hjälpte. och det var utav en simpel anledning och det var att jag valde att "bara" leva med det, jag tänkte att såhär är livet och det vill jag inte leva.
först när jag bestämde mig för att jag ville må bra och att jag skulle kämpa för att nå dit så kom jag ur min depression! genom att jag slutade med alla mediciner och tog bort det som fick mig att må dåligt ur mitt liv.
att använda en depression som en ursäkt är fel! du måste ta tag i saken och inte bara gömma dig under täcket för det kommer inte lösa någonting.
var ärligt mot dig själv, kartlägg vad det är du mår dåligt över och gör något åt det! det kan vara svårt att peka på en direkt orsak till depressionen, men då får man gå andra vägen och hitta det du faktiskt mår BRA av och ta in mer av det i vardagen!
hoppas att du inte tog detta fel och att du blir kvitt depressionen!
Son du skriver så är det nästan omöjligt att sätta sig in i din situation och förstå hur du har det. Måste vara fruktansvärt jobbat att vara medveten om det men inte kunna styra det. Du verkar iallafall lägga fokus på dina barn i första hand och ser till att dom har det bra och kul, för bilder ljuger inte :) jag hoppas att det finns hjälp att få så du kommer ur detta och kan leva ditt liv som du verkligen vill. Tror på dig för du verkar stark :)
Ha en bra kväll! Kram
Psst när kommer vinnarna från gissa sången? ;)
jag har nog oxå det. Känner igen mig i många av sakerna du tog upp. Dock har jag det inte nerskrivet på papper. Har känt så sen jag var 16 ungefär. Blir värre när jag går på p-piller…
KRAMAR OM!
Usch jag vet hur det är. Du är så stark som fixar vardagen så bra när du mår som du gör.
Får du nån hjälp? Psykolog? Medicin? Det finns hjälp att få och du kommer må bättre, det lovar jag, trots att det kanske inte känns så just nu.
Kram från en som vet precis vad du tampas med varje dag!
Du klarar detta… <3
Fy vale. Jag hoppas att du snart börjar må bättre och kan känna glädje och lycka i ditt liv igen.
jag förstår dig, jag har själv åkt in i små depressioner lite då och då.. Lider med dig! Hoppas du blir bättre :)
Kämpa på! Kanske känns som något alla säger och ingen menar men det finns inte mycket annats att säga.. Jag vet hur det känns, och jag vet att man tar sig igenom det till slut! Hoppas bara du mår bättre snart, och inte behöver ha det så här länge till.
Stora kramar!
Känner igen mig och känner med dig!
Hoppas det snart blir bättre för dig.
Jag tycker att du är stark människa och förälder, och att du skriver om det här gör dig bara ännu starkare. Jobbar Staffan mycket? Har du nån som kan avlasta dig nån dag i veckan? Mamma, mormor? Det kanske skulle göra dig gott att få tänka på dig själv några timmar. KRAM <3
Känner med dig. Du är som min spegelbild just nu känns det som. Ta hand om dig <3
fin blogg! kolla in min, :)
Jag vet inte hur det känns att må som du gör, visst jag har dagar som är extra jobbiga, men kan inte ens sätta mig in i vilken kamp du har varje dag.
Jag hoppas du snart får må bättre att du ska komma ur din depression och va den Denise som du är när du inte är deprimerad
Stora kramar till dig
Kämpa på !!
Men just så där kan jag också känna ibland. Känna mig kvävd av alla måste. Men jag tror att det hjälper att prata om det och att sätta ord på det KRAM
Ja, jag ska på WeRFamily! Hoppas att du också får komma då så att vi kan säga hej till varandra :)
Du är jättestark!!
Jag har själv lidigt av deprission men har nu "bara" ångest och det är fan inte lätt :S Speciellt när du har barn och har en massa skitläsare som gnäller…
Det kommer bli bra :) Hoppas du träffar en BRA psykolog eller liknande som kan hjälpa dig :)
Kram!
Känner igen mig så väl i din text Denise!
Nu vet inte jag om jag är deppigi just pga min graviditet men allt.. allt är så jävla jobbigt och sen att man får dåligt samvete gör allting bara tusen gånger värre.
Min graviditet har varit ett rent helvete, kräkts konstant i 5 månader,gått ner i vikt, varit inlagd, varit deprimerad pga vintern och mörkret och att då inte må bra heller på det.. fy fan. Jag har varit nere på BOTTEN. Min son har knappt fått vara ute för jag har inte kunnat eller orkat och det gör så jävla ont i mig.
Inte han som bett om ett syskon, det var inte alls meningen att de skulle gå ut över honom men ändå så gör det. Jag vill bara att allt ska vara över så jag kan bli en bra mamma igen.. mitt vanliga jag.
Jag känner inte heller igen mig. Inte alls.
Och de är så jobbigt, ledsamt,frustrerande och förbannat äckligt att bara vilja ligga kvar i sängen, flera timmar och bara sova.
Nu blev de mycket babbel men det jag vill säga är nog att du är inte ensam <3.
Jag tittar in på din blogg flera gånger om dagen och jag känner så med dig. Jag tycker du är så grymt snygg och bra mamma, jag beundrar ju dig. och hoppas jag kommer klara livet som tvåbarnsmamma lika bra som dig!
Du är INTE ensam.
Kram
Du kommer klara det där, även om det känns kämpigt nu så tar du dig igenom det och kommer gå mycket starkare ur detta! <3
Vet själv hur det är, då jag har haft diagnosen depression sedan jag var fem år fram och tillbaka..
Tänkte på det att du är ensam rätt mycket om dagarna, det vet jag också hur det är.. Försäkringskassan har ju nu att mamman och pappan kan ta ut 30 dagar ihop, samtidigt, skulle inte det vara något? Så är både du och pappa S hemma, och du slipper ha detta ansvar själv nu när du mår såhär? Även fast barnet inte är fött 2012, så går det att göra så, ända fram till det att Lo, i detta fall, fyller ett år!
Värt att tänka på, fina du! Blir kanske lite kärvare med pengar ett tag, men skulle tro att det är värt det i slutändan!
Kramar i mängder till dig!