Igår när jag skulle hämta W på dagis så hörde jag på långa vägar att min lillkille inte var glad, han var mega ledsen. När jag väl kommer in på avdelningen så får Wilgot panik så fort han ser mig. Han skriker, gråter och panikandas. Han slutar inte heller. När jag skulle klä på honom ytterkläderna så var jag tvungen att sätta ner honom och det gick verkligen inte. Ungen greps av ännu mer panik och det var så sjukt jobbigt att se. Han skakade, andades knappt, han skrek bara rätt ut. Han sträckte upp armarna och hans uttryck sa ”mamma lämna mig inte här…mamma lämna mig inte här”. Det var hemskt :( Så fort vi var ute ur förskolan så blev han lugn, allt var som bortblåst. Vi kom hem och så fort han inte såg mig så greps han av panik återigen. Mitt samvete svider ska ni veta. Känns så otroligt tungt att behöva lämna honom där med detta i åtanke.
Hur klarar man sånt här? Tala om det för mig.. snälla.
Att se honom så gjorde ont.
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Hej!
Jag är tonåring nu (16 år) men när jag var liten och skulle lämnas på dagis grät jag och grät och grät och grät lite mer. Jag stod i fönstret skrek och vinkade efter min mamma och pappa som åkte ifrån mig. Varje dag var det såhär, varje dag. Men när de väl hade åkt var jag ledsen några minuter och sen började jag leka och ha hur kul som helst. När de sedan kom för att hämta mig ville jag inte hem, jag ville ju leka. Jag vet inte när detta gick över men såhär i efterhand så har jag lite dåligt samvete faktiskt… tänk vad jag utsatte mina föräldrar för varje dag. Så mitt förslag är tänk inte så mycket på det. Din son tycker absolut inte sämre om duig för att du lämnar honom på dagis. Det är kul att vara där, bara lite jobbigt att skiljas. Jag älskar mina föräldrar och har ingen som helst ångest över att blivit lämnad på dagis. Jag kan däremot få lite dåligt samvete om de påminner mig om detta.
Den här fasen går nog över.
Kram på dig! :)
De är sånt här jag GRUVAR mig för :( vet att Elis kan bli precis såhär, för jag känner han. KRAM!
men fy vad jobbigt det lät! både för dig och w =( men jag minns ju själv hur det var… man får bara bita ihop och påminna sig själv om att det blir bättre. min skruttunge vill knappt säga hejdå nu för tiden innan han springer iväg och ska leka ;) men det skär verkligen i hjärtat när de är så ledsna =(
De är jätte jobbigt att se sitt barn så ledsen. Man undrar ju om man ska lämna de där men kanske går din son genom en jobbig period som gör att han egentligen bara vill vara med mamma. Där tryggheten han är van vid finns. Jag hoppas de snart blir bättre.
Hej!!
Jag halkade in på din blogg för några veckor sedan. Våra söner är nästan lika gamla, å det är ju lite skoj. Jag jobbar själv på förskola (dessutom). Men frågan är om det hade hänt honom något just innan du kom??? Å hur länge han hade vart ledsen innan du kom? Hur personalen var, mot dig när du kom?? Om personalen hade tagit upp honom å försökte göra honom glad igen?? Eller satt han på golvet å grät???
Ja som sagt 1000 frågor :)
Hoppas att det går bra idag!!!
Usch, jag vet precis hur du känner. Sådär är det nästan varje dag för oss. Inte lika extremt då, men det händer. Leon vill inte alls gå till dagmamman och han har nu fått världens mamma-knäpp och vägrar vara ifrån mig. Igår badade vi hela familjen och när Fredrik gick upp så tog han med sig Leon och då bröt han ihop totalt och stod sen och grät och snyftade och bankade på badrumsdörren tills jag kom ut. Han är SÅ rädd för att bli lämnad :(
Nej fy, det är inge kul alls!
Nä men gud så hemskt. Stackare. Hur ofta är han på dagis? Har det varit så innan?