En dag i somras kom min depression tillbaka från ingenstans.
Som ett blixtnedslag överraskade den mig en morgon i juli. Det var för jävligt rent ut sagt. Hela min värld slocknade och inget kändes längre som viktigt. Orken försvann, lusten försvann och framförallt så försvann lyckan. Jag kunde inte jobba, jag kunde inte ta hand om hemmet och inte heller mina barn. Varje dag levde jag med ett misslyckande. Varje dag grävde jag ner mig i ångest över att jag inte var värd att vara mamma. Jag var världens sämsta person. Hjärtklappningar, ångest, oro, gråt och skrik.
Det dåliga samvetet över barnen var det som var jobbigast. Att dom fick lida. Deras mamma var inte där. Istället fick dom leva med en person som var allt annat än kärleksfull och givmild. Hur mycket jag än försökte så kunde jag bara fräsa och gnälla.
Att vara fast i en kropp som styr allt man gör. Hur mycket man än försöker så göra kroppen något annat. Att vara totalt fast i mörkret. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Det är läskigt hur något bara kan ta över ens kropp sådär, styra allt man gör och säger. Något som suger ur all personlighet och ork, lust och lycka.
Jag förstod rätt snabbt att jag hade hamnat i en djup depression igen, jag hade ju vart där förut. Jag kontaktade läkaren efter 1 vecka och vi började medicineringen igen. Första medicinen tolererade inte min kropp, jag låg utslagen i flera dagar. Vi fick börja om med en annan och det tog väl ca 1 månad innan jag var på fötter igen.
Idag mår jag bättre, mycket bättre. Det har tagit tid och kommer ta mer tid. Jag fått tillbaka glädjen och lyckan. Det går inte ut över barnen eller S, det viktigaste av allt. Ingen annan behöver lida över denna JÄVLA PISS SJUKDOM! Det finns stunder då ”den” styr min vardag fortfarande men då handlar det mest om att orken tar slut, att jag blir trött. Men det är ingenting mot vad det vart.
Varför jag delar med mig av detta är för att hjälpa andra. Depression är vanligare än vad man tror. Man kan gå flera år utan att veta om att man lider av en depression. Jag finns är för att lyssna, för att hjälpa till om det behövs. Skriv av er, jag godkänner inte kommentarerna om ni inte vill.
Det finns överallt, men ingen pratar om det! Som mamma ska man inte få må dåligt, man ska vara en supermänniska som klarar allt med ett leende på läpparna. Detta ökar stressen och pressen på oss morsor som inte mår bra! Jag brukar inte läsa bloggar, av just den anledningen att jag blir mer stressad av att alla visar rosaskimrande fasader där allt verkar perfekt! Nu halkade jag in på din blogg och det är jag glad för!
Jag har själv en historik av psykisk ohälsa (depression och ångest, med allt vad det inkluderar) och medicinerar dagligen mot detta. Har också haft problem med medicinen, den har i högre doser gett mig migrän och konstant överjävlig trötthet. Nu har jag minskat mycket på dosen och mår mycket bättre! Vilken medicin äter du?
Inget får en att känna sig som en värdelös mamma som när man är deprimerad, jag förstår verkligen vad du gått igenom. Att få barn är det absolut bästa som hänt mig, men livet som mamma drar ibland igång ångesttänkande. Sömnbrist, att alltid vara tillgänglig, alltid tacksam och utarbetad, ja det sätter stor press på välmåendet. Ok nu e denna novell slut, ta hand om dig!
Du är stark som vågar skriva och berätta om det! Det är ett stort steg i rätt riktning när man kan skriva och berätta om det, för det betyder att man har kommit långt i sin ”sjukdom” men också att man lärt känna sig själv. Jag lider själv av samma sak och har gjort det i 8 års tid, ibland är livet bättre och ibland är det sämre men på något sätt klarar jag det! Många lider ju faktiskt av någon slags depression men det är inte många som vågar berätta det, vilket är synd för desto fler som vågar berätta desto fler har man att dela sin ”sjukdom” med. Tack för att du är du och för att du vågar berätta :)
Jätte starkt och fint att du vill dela med dig!!:)