Just nu är det inge vidare att vara jag. Bägaren svämmar över, ångesten tar sin position och lyckan läggs på hyllan.
Var hos läkaren i veckan och vi beslöt oss var att byta medicin och det talar för sig själv. Utsättningssymtom och insättningssymtom. Denna jävla process är bland det värsta jag vet. Symtomen började igår och idag är det så mycket värre. Ångest, hjärtklappning, oro och rastlöshet blandat med orkeslöshet. Känslorna omfamnar mig negativt och hela livet spelar upp i snabbspolning. Hela 2014 är ett jävla stort åskmoln, har jag ens levt? Panik.
Förstår ni att hela detta år har vart kaos? Det ena har avlöst det andra. Hjärtat gör så ont när jag tänker på Wilgot och vad han fått gå igenom. Alla stunder där mitt hjärta brast. Alla tårar han har fallit pga smärta och sorg. Inget barn ska behöva lida så som han gjort. Han lider fortfarande fast det gått 3 månader snart. Hans ben är fulla med djupa mörka ärr..Bara det ger mig ångest.
Allt bara svämmar över. Hur ska jag kunna stå ut? Hatar att gå ovetandes om när det blir bättre, eller om det blir bättre. Allt jag vill är att leva.. leva lyckligt. Minnas vad jag gjort, dom lyckliga minnena. Veckorna bara går och jag lever dom knappt. Vad gjorde jag igår?
Skulle kunna skriva en hel bok om denna jävla depression. Men jag orkar inte. FUCK DEPRESSION!
Hej.
Jag lider själv av depression (och annat) och har så gjort i många år, men jag vet att det blir bättre och jag vet att det går att ta sig ur det. De flesta människor hamnar i en depression någon gång i livet och de flesta hamnar inte i det igen.
Tror att du behöver någon att prata med, så du får ventilera dig. Terapi? Vänner som gått igenom samma sak? (Du får maila mig om du känner för det, trots att vi inte känner varandra :) Jag är förstående och bra att prata med, har jag hört.)
Depressionen är en riktigt djävul. man ser inte samma tjej i spegeln. Man känner sig konstigt, fel, fet och ful och äcklig och man borde kanske inte ens få finnas. Så tänker man ju 24/7 och ja.. det är en ond cirkel, Sedan har vi orkeslösheten också, den är en stor bov i dramat. Utan ork är det mycket svårare att bygga upp en hållbar förändring
Maila om du vill, du verkar ha mycket att leva för.
Kram / Soz
Hej.
Jag känner så väl igen mig i din depression. Dagarna går utan att man orkar ta tag i dem, man blir alldeles förvirrad som tankarna snurrar runt och man inte vet hur man ska lösa det för att må bättre. Hoppas det löser sig för oss båda :)
Hua säger jag ..
Tyvärr så vet jag flera som ätit just den och fått sluta pga den är antingen för tuff lr funkar en stund för att sen inte fungera.
Den går ju på båda ”hjärnhalvorna ” så att säga …
Enda jag kan säga är , heja heja , den är vidrigare än vidrigast att gå på ( och av ) men skiten går över .
Jag pallade aldrig det , 3 ungar att ta hand om på den tiden.
Minns när äldsta dottern som då var 8 år fick hjälpa mig från toaletten , ringa efter sin pappa , trösta .nää fy säger jag vilken skitresa.
Kram
Usch, jag känner igen känslorna! Men det blir BÄTTRE!! Det blir alltid bättre, även fast det inte känns så just nu och allt är mörkt och jobbigt! Förstår paniken över Wilgot, men det kommer att bli bättre! Han kommer att bli bra och livet kommer att kännas ljust igen! Låt det ta tid bara!
Kram
Anneli
Vet inte riktigt vad jag ska säga men skickar en massa varma kramar genom cyberspace!
Vad har du för medicin nu ?
Dem mediciner jag kan rekommendera är citalopram o sertralin, i princip inga biverkningar
Allt annat mår man skit av, käkade venlafaxin , trodde jag skulle dö , mådde skit, ångesten växte , kräktes av hjärtklappningarna, låg på toa sveten droppade, var ute, sommar, frös som en gris. Bad läkaren dra åt skogen med den medicinen.
Sen at när du har ätit de ett tag så är det bästa at få gå hos ngn, nu är det ingen vits, man behöver medicinen för att orka ta tag i det slm gör ont.
Kram på dig
Jag tycker det känns som du behöver träffa någon riktigt bra att snacka med, för mediciner förändrar ju inte beteenden och grunden till att du mår dåligt.. dem dövar ju mer kemiskt om jag säger så. Hoppas verkligen du får hjälp med detta? Jag skulle annars uppsöka en Osteopat eller någon som är specialist på HELA Kroppen – hur den hänger ihop, vad för symtom du har i hela kroppen och hur du mår mentalt, osv.. Hoppas du hittar rätt metod för dig osv. Här svämmar vi också över i sjukdomar, å jag känner bara.. hur ska jag orka jobba, är det ens lönt, och hur sköter man ett jobb där man ständigt avbryts? Samtidigt som ens dotter säger; ”Mamma, jag träffar ju inte dig så mycket längre nu när du jobbar.. du kommer ju hem så sent jämt nu”… Å där brast hjärtat ännu en gång… Hur får man ihop livet & orken, jag undrar varje dag …..