Här sitter jag och det enda som hörs är ljudet av en plogbil som kör runt utanför. Lugnet själv har intagit min lägenhet. Det var längesen jag var ensam hemma, över ett år. En märklig känsla och jag vet inte om jag gillar den. Man har liksom vant sig med att ha en liten människa omkring sig som låter hela dagarna. Jag är rastlös men samtidigt så känner jag ingen lust till att göra någonting. Lugnet hälsar ju inte på allt för ofta. Sakta men säkert närmar sig ångesten. Tiden går och jag sitter fortfarande här efter 3 timmar och har inte rört ett finger. Tvätten..disken..leksakerna..allt ligger kvar. Jag försöker intala mig själv att jag är värd att bara få sitta, bara vara. Tror ni det går bra? Inte allt för bra. Ska nog ta tag i hushållet..snart.
Om 2 timmar kommer mina älsklingar hem, längtar ihjäl mig. Hejdå lugnet, hej fart & fläng!
Förstår precis vad du menar!
Men du är värd en lugn stund! Kram på dig
Man borde göra det oftare, bara sitta alltså. Man går ju alltid och plockar med det andra annars; hushållet och leksakerna.
Förstår vad du menar, det känns jättekonstigt att vara hemma själv nu efter att man fått barn. Dom få gånger jag har vart hemma utan Lucas så kommer jag på mig själv med att smyga runt för att inte väcka Lucas :p
Klart man får strunta i alla måsten, dem finns ju trots allt kvar och kan fixas senare:) Jag brukar också bara "vara" de få gånger som jag faktiskt är hemma ensam, vilket inte är ofta nu när jag börjat jobba igen!
kramar