an awesome life about me

Ja, vad säger man? 1 månad i sjukhusets händer. 1 jävla månad av ständig oro och frustration.

Den 27de januari var dagen då ambulansen kom hem till oss för första gången. Den gången då dom kränkte min föräldraroll totalt. När dom sa att min son var frisk när han egentligen behövde omedelbar vård. När dom sa att jag gjorde fel gång på gång. Dagen då allt började. Dagar av oro, dagar av sorg. Dagar av frustration och dagar av förbannelse. Den ständiga oron som låg och tickade som en sprängfärdig bomb. Dagar av smärta..

Den 28 januari blev vi inlagda på avdelning 70 med vår älskade Wilgot. Det konstaterades att han hade fått en sekundär infektion i sina vattkoppor och var väldigt sjuk. Vi spenderade våra dagar i tårar och smärta. Intravenös antibiotika, smärtstillande, maktlöshet och hopplöshet. Vi tvingades uppleva en förälders näst största mardröm – att behöva se sitt barn lida till tårar och självskada.Han hade så ont så han slog sig själv. Att inte kunna sitta eller stå upp på 2 veckor var en ren plåga för honom. Han fick stora djupa bölder på sin kropp som gjorde att han fick så ont så han inte visste vad han skulle göra.

Natten då han inte kunde kissa var den värsta natten i mitt liv. Än idag tänker jag tillbaka på den och får en tung ond klump i magen. Natten som berörde både sköterskan och läkaren. Pratade här om dagen med sköterskan som var med under den händelsen. Hon minns den också som en mardröm. Fan vad ont det gjorde. Undra om mitt mammahjärta någonsin kommer läka?

Dagarna gick och vi hade börja vänja oss med situationen. Efter 12 dagar med intravenös antibiotika så kunde han skrivas ut och vårdas hemma tillsammans med specialisterna på barnmottagningen. Äntligen fick han komma hem!

Här började nästa resa. Min egna. I 19 dagar har jag tvingas gå med brutal smärta och felbehandling. Med förstoppning och en inflammerad blindtarm och nu även en uppblåst tunntarm. 19 dagar. In och ut på akuten, ambulans och morfin. Samtidigt som min älskade Wilgot legat hemma och behövt sin mamma har jag legat här i smärtor. Allt jag velat är att vara med min son, med min familj.19 DAGAR AV FRUSTRATION av att ingen lyssnade. Att bli felbehandlad och behöva förklara sig hela tiden. Helt jävla sjukt har det vart. TUR att det var mig det handlade om och inte mina barn. Jag har mött läkare som inte borde ha sin legitimation, som gjort helt fel. Jag undrar varje dag vart vården är på väg. Är det okej att kränka den sjuke?

Mitt i allt detta så har jag min svåra depression som jag lyckats hålla i skick. Har dock fått min första panikångest attack och det var inge vidare. Jag kommer behöva bearbeta när jag kommer hem och det är det värsta. Jag har stängt av mig själv under denna månad men vissa dagar har det runnit över. Kommer behöva en lång läkningsprocess och det är en tuff tid som väntar här näst. Inte bara för mig, utan för hela min familj.

Att sedan Lo skulle behöva åla ambulans mitt i allt hade väl ingen kunnat föreställa sig. Falsk krupp och virus på stämbanden. Vår lilla tjej. Hon har ju också gått igenom vattkoppor, fast ett normalt sjukdomsförlopp.

Sen har vi detta med ekonomin som gått rent åt helvete. Nästa månad klarar vi med hjälp utav er (ett stort stort tack). Vill inte behöva tänka på månaden efter denna. Vi hoppas att Staffan får tag i ett jobb snart, så vi äntligen kan få komma på fötter igen. Även om vi får hjälp och har accepterat att vi behöver hjälp så är det otroligt svårt. Från att gå oberoende till så jävla beroende så det är sjukt. Att behöva inse och acceptera att vi inte kommer ha råd att ens betala hyran. Usch.. När vi är på fötter igen ska jag anmäla mig till giving people och andra hjälporganisationer och då ska jag vara den som hjälper andra. För NU, nu vet jag hur jävla tufft och genant det är att behöva hjälp. Att bara be om hjälp är svårt.

Nu då? Nu har det gått 1 månad sedan allt drog igång och vi hamnade i sjukhusets händer. Jag är fortfarande på sjukhus och Wilgot går fortfarande på antibiotika med ständiga återbesök på specialistmottagningen. Han tillfrisknar väldigt långsamt och det kommer ta tid innan han är helt återställd. Han har fortfarande bölderna kvar och musklerna har börjat tyna bort i hans lilla kropp. Vår kämpe, oj vad han har kämpat! Älskade älskade barn, jag hoppas att du aldrig ALDRIG behöver gå igenom något sådant igen.

Dessa dagar har vart dom värsta i mitt liv. Jag lider så med Wilgot, med hela vår familj. Det vi behövt stå ut med SKA INGEN behöva göra. Inte ens min värsta fiende. Ingen.

Jag vill säga TACK. Tack till alla er som visat omtanke. TACK till alla 30.000st som delade mitt inlägg och hjälpte till att få ut informationen om dom infekterade vattkopporna och ambulanspersonalen som var allt annat än professionell. TACK till Nyheter24, mitt i och Metro som skrev om oss. TACK till alla er som givit oss stöd ekonomiskt och TACK till er som visat att vi finns. TACK till varenda person som engagerat sig i oss. Tack till mina nära och kära, tack. Vi är så tacksamma för allt. För den person som gav oss 10kr, 20 och 30kr och till den person som gav oss 2000kr. ALLT har gjort skillnad. TACK VÄRLDEN FÖR DESSA ÄNGLAR!

Tack! Dela gärna, allt jag vill är att tacka dom personer som visat omtanke!